BARA JOHAN
Tidigare utgivning: Ivy vs Ivy (2024)
Bara Ivy
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Johan Persson
Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-675-1
BARA JOHAN
Operation parfym
– Ivy till Frank, kom.
– Jag hör dig, kom.
Det är becksvart ute. Ljuset från den lilla displayen på walkie-talkien drunknar i mörkret. Ivy kan inte se Frank och Hugo men vet att de ligger gömda i en buske ett femtiotal meter fram. Alldeles intill kursgården.
Hon trycker ner knappen på walkie-talkien igen. Den brusar.
– Den sista lampan på övervåningen har släckts. Genomför planen, kom.
– Vi påbörjar Operation parfym, kom, svarar Frank.
Ivy ser sig omkring. Bakom henne flimrar ett svagt ljusspel från den öppna elden de har tänt vid vindskyddet. Ytterligare en bit bakom kan hon urskilja en annan eld, antagligen den som tillhör vindskyddet
Josefin A och E och några till bor i.
Plötsligt hör hon ett knakande ljud bakom ryggen.
Vad var det där?
Knak igen. Kroppen fryser till i bästa musikenstängs-av-i-dans-stopp-stil. Har hon tur är det ett djur.
Har hon otur …
Knak. Närmare den här gången.
– Vi är framme vid dörren, kom.
Franks röst sprakar i mörkret. Ivy fipplar med walkie-talkien men lyckas inte hitta volymknappen.
– Frank till Ivy. Vi går in, kom.
Ivy svarar inte. Hon kan inte. Någon eller något är här. Hon känner det.
Lamporna tänds på nedervåningen i huset. Det ingår inte i planen.
Panik. Vad händer?
Ett skrik från en röst som liknar Hugos skär mellan träden.
– Frank till Ivy. Frank till Ivy. Vi har …
Stressen i rösten avslöjar allt. Operationen har misslyckats.
Innan Ivy hinner tänka på vad det faktiskt innebär känner hon hur en hand tar tag i henne och täcker hennes mun. Skriket dränks i den. Hon skulle bara lyssnat på Hjalmar. Som vanligt!
Sex års väntan är över
På morgonen samma dag vaknar Ivy av att det pirrar i exakt hela kroppen. Dagen hon har väntat på i över sex år är äntligen här. Det är dags för klassresan till Östergården. Det är inte vilken klassresa som helst. Det är tradition! En avslutningsceremoni för sexorna på Nodalaskolan. Innan de splittras och lämnar mellanstadiet bakom sig ska de dansa en sista gång. Eller i alla fall sitta hopkrupna framför en lägereld och se tillbaka på alla år de har spenderat tillsammans.
”Kommer ni ihåg när Greger Andersson åt 58 köttbullar?”
”Det var 62!”
”Eller när Dejan proppade blåbär i Lions skor så att det blev syltiga fotspår i hela korridoren?”
”Eller när …”
För Ivy är resan till Östergården extra speciell. Det här blir första utflykten med klassen där hon inte är det svarta fåret. Nu ska hon vara en i mängden, snurra flaskan och allt sånt där som man gör. Hon blir helt
knottrig på armarna när hon tänker på det. Allt har varit så mycket lättare den senaste tiden, vilket kan ha att göra med att hon inte är lika jobbig. Det är väl enklare att umgås med någon som inte har taggarna utåt 24/7. Lite mindre igelkottspersonlighet gör susen, helt enkelt.
Klassresan markerar slutet av en period där eleverna har fått träna på att kunna klara sig själva i skogen. Idrottslektionerna har blivit rena scoutträffar där de fått göra upp eld och koka blåbärssoppa. På de vanliga lektionerna har de pratat om allemansrätten och skrivit packningslistor. Ivy har varit engagerad på ett sätt hon aldrig har varit i skolan tidigare.
Något som också kan ha bidragit till hennes högre status i klassen är att hon är något av en överlevnadsexpert. Hon och mamma följer Robinson varje gång det går på tv och förutom att Östergården inte ligger i Filippinerna så påminner de om varandra. Överlevnad i naturen. Real life, liksom.
I Robinson börjar deltagarna i olika lag och tävlar mot varandra. Först efter ett tag blir det sammanslagning, där två lag blir ett. Klass 6A är redan sammanslaget. Här finns inte plats för några pakter, öråd eller förrädare. Bara gemenskap och fullt fokus på överlevnad.
Inga föräldrar får vara med. Några lärare i och för sig, men de sover i ett eget vindskydd. Så det är nästan som att vara exakt själva i skogen. Varje år blir några hämtade av sina föräldrar mitt i natten. Bortskämda eller vettskrämda.
Vad kan ens hända på natten? Tänk om Hjalmar skulle komma till hennes vindskydd? Säga att han är förälskad i henne. Allt är spännande som slutet på en Beck-film. Åh, Östergården. Snart, snart är du på riktigt.
Ivy har stått på skolgården och sett hur sexorna har cyklat iväg för att komma tillbaka först dagen efter. Alla är alltid så uppspelta. Som att de har varit med om något verkligt speciellt.
Nu är Ivy sexa och hon lämnar inget åt slumpen. Outfiten är noga utvald. Hennes cykel har nypumpade däck. Frågorna till sanning eller konka är genomtänkta och lagom vågade. Allt är perfekt.
Det plingar till i mobilen. Ivy låter det gå några kittlande sekunder innan hon tittar på skärmen. Hon hoppas att det är från Hjalmar. Till sin förvåning är det ett sms från ett okänt nummer.
Vi ses på Östergården ikväll haha
Det är som att tiden stannar till. Ungefär så. Vadå ses på Östergården ikväll? Och vadå haha? Vem skriver så? Det kan väl inte vara någon från klassen? Dem ska hon ju träffa om bara en liten stund.
Ivy söker på numret. Ingen träff.
– Har du med dig allt, hjärtat?
Mammas röst spräcker bubblan av förvirring.
– Ja, jo …, säger Ivy utan att tänka på om hon faktiskt har det eller inte.
– Tänk vad kul ni ska ha. Jag har väl berättat om när jag var på klassresa i sexan? fortsätter mamma.
När Ivy inte protesterar sätter mamma igång:
– Vi skulle åka till ett slott. Eller det var det kanske inte … Men ett jättefint hus. Jag var så kär i Måns. Har jag berättat om honom? Han var populärast i klassen. Hans mamma var frisör så han var alltid sjukt fin i håret. Vi skulle sova i en stor sal och jag låg bredvid honom. På natten frågade han om jag var vaken. Och tror du jag kunde sova när jag låg jämte Måns? I alla fall. Vi låg och viskade och jag strök honom i håret.
Sedan …
Mamma stannar upp mitt i berättelsen. Hon vinkar med händerna framför Ivys ansikte.
– Hoho! Är du där, skatt?
Ivy är inte där. Hon tänker på meddelandet från det okända numret. Det är väl bara hennes klass som ska till Östergården?
– Kan inte du fixa en macka till mig som jag kan ta på vägen? säger hon i hopp om att mamma ska lämna henne själv för en stund.
– Ska bli, chefen! säger mamma glatt och lämnar rummet.
Det är inte ofta hon bossar mamma. Men så är det ju ingen vanlig dag heller. Det vet mamma också.
Ivy går bort till anslagstavlan och tar bort dartpilen som sitter i vykortet hon fick från farfar i julas. Det är en bild på Golden Gate-bron. Han kunde verkligen inte ha sämre fantasi. Det är ett tjugotal hål i kortet. Hon backar bakåt några steg. Bara några. Det är viktigt att träffa. Hon sätter pilen i det närmsta brofästet.
Det brukar kännas bättre efter ett kast eller två, men nu händer ingenting. Den där pirrande känslan från när hon vaknade är borta. Något står inte rätt till. Det känner hon tydligt.
Från godis till blodpudding
När Ivy kommer fram till skolan är hennes klasskompisar redan där. Alla ser förväntansfulla ut. Och där står Hjalmar. Ivy funderar på om hon ska nämna något om det konstiga meddelandet, men när han vinkar ser han så glad ut. Hon vill inte att det första de pratar om skapar dålig stämning. Inte idag.
– Du ser redo ut! säger Hjalmar.
– Tack, utbrister Ivy och ångrar sig snabbt. Eller jag menar … Ja, jag är redo.
Hjalmar ler sitt vanliga leende. Han ser också redo ut. Hjalmar-redo. Han har den mest avancerade cykeln i klassen. Hjälmen ser perfekt ut för hans huvudform. Håret kryper fram längs sidorna. Ivy får hejda sig från att springa fram och börja pilla i det.
– Det här ska bli kul, fortsätter Hjalmar.
– Ja, fyller Ivy i tvekande.
Det är osäkert om Hjalmar förstår hur kul det faktiskt ska bli. Han är ju liksom inte från Nodala. Då är det
svårt … kanske omöjligt att förstå. Östergården är lika mytomspunnet som Blåkulla. Saker som händer där
blir rykten och rena sanningar. Ivy har hört så mycket att det blivit omöjligt att sortera allt. Hjalmar har säkert inte hört hälften. Vad tror han egentligen att han har framför sig? Vet han om att det är på Östergården som flaskor snurrar och munnar pussas? Vet han om det som alla andra vet, att det är där han och Ivy ska bli ihop?
Det har hänt så mycket på bara ett halvår. Ivy har träffat hans familj, visat intresse och frågat hans mäklar pappa om hus och sånt. Hjalmar har i sin tur varit med när Ivy har ringt videosamtal till pappa. Han var så gullig när han ansträngde sig för att prata sin bästa engelska.
– Har du sett Emma? fortsätter Ivy och ser sig omkring.
Emma hade sagt att hon skulle vara där först av alla. Som klassföreståndare ska man väl vara det?
När hon ser att den där gubben, han som alltid går runt och ser sur ut i korridorerna, står och pratar med några av hennes klasskompisar får hon en olustig känsla i kroppen.
– Kom hit! säger han plötsligt och sträcker upp handen för att göra sig synlig. Innan ni cyklar iväg ska vi gå igenom några grejer.
Eleverna ställer sig i en halvcirkel framför honom. Alla håller viss distans då han enligt rykten kan få flippen och skälla ut vem som helst utan anledning. Ivy, och säkert många andra, kallar honom kort och gott surgubben.
– Ni kanske undrar varför jag är här, börjar han. Det är så att Emma har blivit sjuk …
Ivys värld rasar samman lite. Ett rakt byte mellan Emma och surgubben är som att byta sitt godis mot blodpudding.
– Jag är inte vidare intresserad av att sova i ett vindskydd men nu är det som det är, fortsätter han. Jag kommer åka med, tillsammans med Bruce och en vikarie som jag inte kommer ihåg namnet på.
Surgubben, Bruce och vikarien, alltså. Ingen drömuppställning direkt. Men Bruce gillar Ivy. Han är engelskalärare och har alltid haft ett gott öga till henne. De pratar nästan alltid engelska, till och med om de stöter på varandra i korridoren eller ute på rast. Vanligtvis pratar hon bara engelska med pappa. Ibland med farfar och då suger precis allt i hela livet.
Utöver Emma så saknas tre elever också. Ellie, Vincent och Olle. Tänk att bli sjuk när man ska till Östergården. Världens undergång!
– Innan vi åker ska jag också meddela att det kommer bli lite annorlunda på Östergården i år.
Tystnaden som infinner sig i gruppen är total. Inget kan väl bli värre än att surgubben ska med på Emmas bekostnad?
– Sexorna från Solviken skulle ha åkt till en ö i Bohuslän, men av någon anledning kan de inte det. Så de kommer bo i kursgården samtidigt som vi är där.
Han hinner knappt avsluta meningen innan Ivy målar upp ett skräckscenario för sig själv. Det de har sett fram emot i flera år … Det de har fantiserat och drömt om är under allvarligt hot. Solvikarna går inte att ha i närheten när man ska leva Robinson-liv. Ivy tänker att ingen av dem har satt så mycket som en fot i skogen. Surgubben fortsätter gasta om att de är tvungna att vänta in vikarien innan avfärd och att han och Bruce ska gå och dricka kaffe. Ivy vill bara vakna upp från sin mardröm. Det här kan bara inte vara sant. Det får inte vara det.
Vi är beredda att förhandla om fångarna.
Och vad skulle ni kunna erbjuda oss haha
Ivy är expert på att ställa till det för sig. När hennes klass ska åka iväg på övernattningsutflykt hamnar hon snabbt i ett spindelnät av problem. Tanken är att hon och Hjalmar ska bli ihop, men när ett yttre hot äventyrar hela klassresan hamnar de på varsin sida i en omröstning som tar fram det allra värsta i henne. Kan hon rädda klassresan och samtidigt bli ihop med Hjalmar? Eller kommer hon förlora allt?
Bara Ivy är en berättelse om identitet, vänskap och den första kärleken. Det är en fristående uppföljare till Johan Perssons Ivy vs Ivy som belönades med Sveriges Författarförbunds debutantpris Slangbellan för årets bästa debut inom barnoch ungdomslitteratur 2024.
www.idusforlag.se