Jordflöde och himlatänkande
Jordflöde ochhimlatänkande
BjörnÅkesson-Björling Jordflödeoch himlatänkande
©Björn Åkesson-Björling 2025
Bild bokomslag: ÖstenÅkesson Skisssid.227: GöranLöfwing
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42Stockholm,Sverige,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-9-1811-4906-7
FÖRORD
Är detverkligen nödvändigt attduläser en bok? Jagskulleföreslå att du istället planterade en.Dugräverenlagom stor grop därdusätter neddin bokplanta. Fyller på medjordoch varvarsamsåintejorden kommer uppmot stammen. Du vattnaroch medfördelhägnardu in den medstolpar ochett enkelt nät. Sedanvattnar du ditt träd och gerdet lite kärlek ochomsorg. Dettaför attrötternaska rota sigoch blistarka. Dethjälper grenar ochbladatt utvecklaspåbästa sätt. Ettträdsom kankomma attstå iårhundradenoch ge skugga för soloch skyddmot regn.Dämpa kraftigavindaroch ge boendeför tusenden av djur,fåglar, insekter ochskalbaggar. Lavaroch mossor, organismer ienmängd sombliridet närmaste omöjlig atthålla reda på.Ett träd somdrarned koldioxidfrånhimlen ochger dig och andrasyreatt andas. Trädenslöv faller om hösten nedtillmarken och bildar en mattaför maskar attombilda till ny matjord. Därkan bokollon fallaned ochkanskeslå rottillett nytt träd.
Du kansåklart läsa en bokistället.Tveksamtomduskall läsa denna dock,dådutroligen blir provocerad.Jag hindrardig så klartinte om du verkligen vill.Boken är främst riktad tilljägareoch landsbygdsbor.Jägarekan möjligen finnaden roande ochlandsbygdsbor kantroligenkomma attkänna igen sig. Främst är den skriventill dem somjustaldrigläser en bok. Om du läserden tillsittslut kan jagutlovaensedelärande historia.Jag skulle dock föredra attdu planterade ettträd.
BjörnÅkesson-Björling Författaren
KAPITEL 1
Även en tusenmilafärdbörjarmed ettsteg.
Detstodenliten gossei blåblusoch grönastövlar på en kulleoch lyssnade motöster.Enton slår an en sträng somformarett liv. Pojkenkan vara fyra, möjligenfem år.Ljudethan uppmärksamtlyssnar tillärenhunds skall. Ettdrevsom böljar fram ochåterövernejden. Grabben hetteBjörn,och–Jo. –Grabben,det varjag.
På sammaställestårjag åter femtio år senare.Kanskeintepå sammaplats exakt, menjag kangissa migtillatt jagstodjustpå denna kullesom körupp idet brutnalandskapet. Vill manlyssna långtärdet just härman skastå.Betesmarkenbär namnet Oxahagenoch därtrivs enbuskar ochlövträd blandgranaroch tallar. De senare brukadeförrhuggasbortsåfortdekunde brukas som gagnvirke. Dettaför attge gräsöppnaytorför gårdensboskap. Nu vardet jagsom format landskapet de senastetrettio åren.Detta medhjälp av mina mjölkkor,sedan köttkoroch även medhjälp av motorsåg ochröjsågförstås.Nedanförkullen rinner en bäck med ettporlandeljud. Sammaljudsom igår,förra året ochför ettusen år sedan. Ulvabäcken bärett namn somfår migförståatt vargen förr gärnakom ut medslänterna här, ochden första varg jagsjälv såghoppadelämpligtnog över denlilla bäcken medlånga språng. Någrahundra meternorrdärom liggerföräldrahemmet,Backgården, därjag fortfarandebor.
MinbeagleEleyslårenlov runt migoch sökerutnedanförmig, föratt sedanrunda migoch söka sigupp motenbuskarnai kanten på den lillaåkersom heterBjörnåsen.Ungtiken piskar frenetiskt
medsvansen,och detärtydligtatt honkännerslagavenharesom hoppat härimörkret någontimma tidigare. Honsläpper ettskall, meddet tydligabudskapet; Glädje,förväntan,iveroch frustration! Varärharen?
Mina tankar gåråtertillden lillagrabben på kullen,som stod ochlyssnadetill en hundsjakt. Så klarthan visste atthundenjagade något, menhur kundehan veta?Jag hade inga jägare imin familj. Hade någonberättatför migatt en hund skällerför attett vilt är framförden somenhare, ettrådjureller kanskeenräv?Kunde jag möjligen ha upplevtdetta iett tidigareliv?
En kvinna,för migheltokänd,gav migför ettantal år sedan healing. Honhöllsinahänder över migoch berättademed lugn röst:– Du varsoldati Vietnami ditt tidigareliv.– Iett annatlevde du nära naturenoch trivdesväldigtbra meddet …Såklart,kan vemsom helst hittapånågot sådant.Det varnär honbörjade tala om mina karaktärsdragjag fick rysningargenom minkropp!Hon berättadeför migommin avogainställning till teknik ochmaskiner. Minavsky förorättvisa ochallehanda mobbing. Minsvaghet för kvinnoroch minrastlöshet. Honsåg rätt igenom mig…
Hursom vardet märkligthur dennalilla grabbpåbergetkunde fullständigtuppslukas iett äventyravjakt, djur,natur iensåringa ålder.Jag varföddjägare. Nedärvdsådan sedanHedenhös. Jakten komatt formamittliv på landet isödra Västergötland. Mycket,eller rent av detmesta,hadevarit bortglömtomintegrabben,»Björni Backgår´n«,tidigtbörjade skriva neddet mestai jaktdagböcker, historier ochdagböcker.
Så varför inte frågaden där»Emil iLönneberga«-kopian. –Vad tänkte du på?Vilka vardinaplaner? Varför föll sigsakerstillstånd på detviset? Varför inte bläddraupp de gamlaanteckningarnaoch ställa frågan.Jag väcksiminatankaravett plötsligtpåstick ochjag hinner se fältharenförsvinna över en ås ochned ibäckravinen.Efter farEleymed jublande skall ochjaktentar sinbörjan. Jaglyssnar åter tillenhunds skall. Ettdrevsom böljar fram ochåterövernejden.
KAPITEL 2
En tiddör,enannan föds
Tidigtsjuttiotaloch BjörniBackgår´n hade alltid förlångt tovigt gult hårsamtför småeller storakläder. Inte konstigt då mansom yngstisyskonskaranmestjämnt ärvdekläderfrånnågon annan. Dock minnsjag ettklädesplagg sommin morsydde.En»blåblus«. Detklädesplagg av grovthårttyg somvar så vanligtibondhemman förr,och ju då gjorde migtillden perfekta Emil-kopiansåklart. Kepsmössahadejag alltid, mestadelsvar de stämpladeFöreningsbanken eller Lantmännen.Någon av »keporna«bar traktormärket Massey Ferguson.
Barndomens färger iövrigt, iallafallsom jagminns det, var brunteller grått. Tillochmed tv-apparatensinnehållvar grått. Det mest spännandevar närett ljusröri denstora burken gick sönder. Ettvåldsamtljussken flammade uppi rummet.Detta följtavett totalt mörker.Möjligen gick minpappa då ochringdegrannbyns uppfinnar-Jocke,han meddet så mystiska namnet »Lummbärj«, för atthan skullekomma ochmontera ettnyttljusrör.Lummbärjkom medenväldigkoffertav allsköns märkligating. Genomatt skruva bort bakstycketpåden klumpiga lådankunde hanbytaljusröret motett nytt.Kanskekunde detdröja en veckatills nästa eländiga Hylandshörna.Förstagångenjag sågenfärg-tvvar en närmast chockartad upplevelse.Detta ienliten lägenhet iTidaholmhos någonavlägsensläktingtillmin mormed efternamnet Nero.Där satt jagmed ögon storasom tefat. Jagkunde följaenhockeymatch mellanSverige ochett lagi röddräkt.Färgernablått,gultoch rött
flöt ihop ienotäck sås. Om de jagadeefter en puck vetjag inte ens om jagfattade.Jag sågaldrignågon puck!Kanskemitttotalaointresse försport punkteradesidenna förfärligafärgburk.
Nej, tackavet jagbrunt ochgrått somresteni dentidigabarndomen. Denbrytningstiddådet gamlabondesamhälletdrogsina sistarosslande andetagför attunder 80-talet läggasig nedoch dö. En brytpunktmellangammalt ochnytt. Istallet stod fortfarandeardennerhästenBruntekvar. Ja,det varenardenner, även om hanvar så småväxt så på håll hade nogde flesta trottdet varennordsvensk. Minfarfarhadeköpthonom av en handlare på marknadenvid hästbackeniFalköping1943. Kampen hade då varittre år gammal ochkom attlevapåhemgården tillsden palmsöndag då orkentröt. Brunte vardå35år. En sorgensdag på Backgården dennasoligadag som Brunte försvann in ievigheten.Brunteskullevarit väldigtklok.
Hangicklångsamtoch motvilligt mottimmerskogenvid Baremosse tidigamornarför atti en våldsamfartspringa halvmilen hem, sen eftermiddag motstallet ochkrubban medhöoch mald gröpe. In i detsista kördehan in hö ochkupadepotäter.Detta även om hans arbetsuppgifter mestadelsövertagitsavenliten traktoravmärket Ferguson 35.
Dethöman på sommaren skördatlyftes medhögafflar nerfrån hässjor ochgubbarför attfraktas medgummihjulsvagnoch åter lastas in på ränneoch in ilador.Mössenkiladeruntpåtjocka dammiga trägolv då nekertröskadesmed hjälpavdånande motor ochvinande remmar till tröskverkets såll.Lagårdskatterna hade då kalasoch forframoch åter över otröskadeneker.När fardrog mjölkflaskornatill mjölkbordetvid landsvägen varglädjen stor när mansedan fick åkapåcykelkärran hem. Etttidigtminne varhur jag fick se pappavid mjölkbordetute vidlandsvägenoch ifullfart sprang honomtill mötes. Isyrenhäcken därenliten upptrampad gång fannsglömdejag ihastigheten bort dentaggtrådsom komatt kastaomkullmig ochgeett ärrstrax underhakan.Taggtråd, –detta djävulenspåfundoch krigsmateriel.Tänkvad jaggenom livetskulle rispaminahänder blodigapådenna typavstängsel.
En mycket tidig dröm harkommitatt följamig genomlivet. Drömmarsom ni vetdrömmer manju just varjenatt. Manbrukar
glömma dem lika snabbt somman slår uppögonenpåmorgonen, eller hur? Dennavar annorlunda.Jag drömde attden oinredda vindensdörröppnadesoch ut komenKristusgestaltföljd av flera otäcka,som likt döda farbröder. Detskenomkring den ljustklädda mannen somlutadesig över minsäng, samtidigtsom de otäcka gubbarna runt honomvar fula,krokiga ochlortiga.Detta somatt de varhämtade från graven direkt.Drömmen varsåstark ochäkta så jagkan inte idag avgöra om detvar en dröm eller verklighet. Det varidjupetenstarktobehaglig dröm somkom attskaka mig.
Om detvar Jesusdär vidmin säng somkommitför attfrälsa mig, så gick detju så där. Hanärdockvälkommen attförsöka igen. Jaghar ju bara lite svårtför olikatyper av försäljare.Var inte Jesus fiskare, tänker ni så klartdå. Men! –Allvarligttalat?Baraför attjag imin barndomlyckadesfånga en abborreoch en handfull mörtar, så inte gördet migtill fiskare! Jesusvar försäljare ochenbra sådan. Han fick sina polare attskrivaenhel bokom honom. Hansatill dominnan; »Omnitrorpåoss! Alltså farsan,mig åden heliga anden (Det varensjöfågelsom häckadeiGenesaretssjö,trorjag.Jag vet inte). –Dåtrorvipåer! Detdär kundegrabbarna runt Jesusristat in på en sten,men de missuppfattadealltihopoch skrevenbok, somdekalladeför nyatestamentet istället.Enredan tegelstenstjock boksedan förut, somman skullekunna slåihjäl någonmed!Jag ska inte klandra demför detdock. Jesusvar förövrigtsom mansäger på västgötska;»jävlig på detmesta«. Hankunde gå på vatten.Bota dödssjukaoch göra vatten till vin! Nu varju inte hans kompisar dummareänatt de sågpåhur detgicktill, naturligtvis.När man skriverböcker, nattsuddandesmed ettvinglas intillsig blir boken både svårförstådd ochomständlig.Nu är ju Bibeln inte denenda somblivittill undervinets påverkan.Denna bokdunuläser är bara en iraden av hopplöstsvårbegripligaböcker, då författarendruckit vinunder sena timmar,lösandesallavärldsligaproblem.Detta är så klartenstyggelse,men svårtatt kommatillrätta med. Jesusborde förvandlat vatten till mjölki stället,men dethadejuintevarit juste motallalaktosintoleranta.Med dettaspårade dennabok ur tämligenomgående. De första läsarnahar troligen nu slängt bort boken meduppfattningenatt författarenborde plantera träd istället!
–Hurusom!Det märkligavar hursnabbtalltplötsligtförändradesi denna tid! Mjölktankenkrävdestörremjölkrumoch bättre vägför Mejericentralenstankbil.Pånågot år hördes plötsligtdånande höfläktariallaväderstreck föratt någotårsenaretystnaför gott ochbytas ut motplastadebalar.Tekniksprångenilantbruket varoerhörda. Ljuden av traktorersom VolvoBM, Ford Dextaoch Massey Ferguson kundelätturskiljas på långtavstånd ochför varje traktorbytebonden gjorde fick bonden lite merbråttom.Skogsarbetarnas motorsågar hördes långväga ochljudetjagadepåmed ett tjutande, –mera, mera–fortare,fortare. Så låglandetför migienliten inskränktbondby, därenresa tillFalköping tvåmil bort varett besöki den storavärlden.Min farsköttelantbruketpåBackgården,med 12, kanske 15 kor, några ungdjur, grisar ochtidigarenämndaBrunte. Minmor varhemmafru ochhadeett mindre antalhönsi dettypiska självhushåll somdåännuvar så vanligt. Minmor varsjuklig så längejag kunde minnas.Hon hade efter vadjag fått höra haft tredygnutansömn varpåhon kördes in tillFalbygdens. –Ja, så kallades detnärbelägna mentalsjukhuset. Djuptmedicinerad ochtroligen medfel mediciner, gjorde dethenne oberäknelig ochkänslokall. En sorg idessa sakers tillståndvar en tragediför familjen,men locket ladespå.
Psykiskohälsavar idet närmaste skamfulltpådenna tidoch man accepteradetystsakerstillstånd. Mankanskekunde tyckadet skulle samlaoss syskon, mendet gjorde detinte. Då somnuaccepterade manvarandratyst, ochmycketmer vardet inte meddet.
Ettavminaförstaminnenvar av attdet komenluffare. En vandringsman somsökte natthärbärge inågon ladugård elleruthus på sin vandring.Oftablevdebjudnapåett målmat somren allmosatilldessa olyckligtlottade ilivet.Att jagminns denne manvar fördeord han sa efter kvällsmaten ivårtkök innanhan tackadeoch gick.»–Kan jag sova iko-ladugården?Jag sovi ettsvinhus en gång ochblevdär biten av en stor råtta.« Jagtycktedet lätsåfasansfullt därjag satt på kökssoffanoch lyssnade.Jag kundeseframför migmannenliggandes sova i en grisstia medenfet,ful råttaätandes på honom! Efter detta fick jag råttskräck ochminstamus jagidagser germig olustkänslor.Ytterligare ettminne somtog tagoch ruskadeomimig förrestenavlivet.
Udda händelserlademan på minnet så klart, somnär detskulle sprängas sten på Backgårdenssteniga åkrar. Då komenman med namnet »Kroka-Bertil iBråared«.Detta föratt spränga. Hanvar även kallad »Den enarmade banditen!« –Det var en stor väldig man medtandlöstgrinoch likt en sjörövarehadehan en stor kromad krok därhögerhanden skulle sitta. Denförsvunna handen hade så klart flugit iluften någonhändelserik arbetsdag. Hantuggade stubintrådsom detvorden tuggtobak ochåtdynamit till frukost. Jag hukade migbakom gårdensstora almardåhan medstorentusiasm gavsig på sitt värv.Stenskärvor yrde runt migefter dova smällarpå »Backgårds-gärde«.
Lekkamratenfanns inärbelägnaBjörnåsen.Där boddeGittan Sääv,och varåretäldre än mig. Då bristenpåjämnåriga kamrater huvuddelenavtiden varfå, fick vi dras till varandra. Detvar ifamiljenskök jag fick kontaktmed jakten på allvar.Gittans far, Erik, varstorjägare. Kedjad vidett uthusstodPello.Envad jagminns det somenblandning mellan drever ochstövare.Där stod besten med gula ögon ochstretademed fradga imungiporna. Vidett tillfälle verkadehan dock snällareintillkojan,varförjag gick fram föratt försökahälsa på honom. Jaghadeett verkligt djurintresse så jaggick innanför länkensområdeför attöverrumplas av besten somiett slag forframmot migoch högg tänderna ilåret på mig. På gymnastiken dagenefter kundejag räknavarje tand på framsidanavmittblå lår. Kanske vardet Pellojag lyssnade till någotårinnan.Han hade bra skall,det minnsjag,och vartyvärr en plågoandebland traktens rådjur.Han varalltför snabbtyvärr.I kökethos familjen,kom ibland en någotöverförfriskadgranneinoch hälsadepå. Arthur iSkrickle hade medålderns rätt slutat jaga,men jakthistoriernagicksnabbt höga iköket ochjag trollbands av historieroch berättelsermed spänning ochdramatik.
»– Tänk närjag en månklarnattsuttitoch vakatpåräv iDalshult ochbrötför attgåhem! Erik slog ut medarmarna ochhojtade högt medsin småländska dialekttillsin granne Arthur.Erikvar en lätt glosögdoch kortväxt mansom formligen sprutade av energi och frenesi.Temperamentsfulla utbrottpånågon småsak glömdeslika snabbt bort somett parförlagdaläsglasögon.Påjakternavar han
påbyltad någonjättelikblå jackamed pälskrage, så atthan sågut somenförvirrad eskimå iförskingringen. På fötterna hade hansmå gummistövlar. Erik hade väldigtsmå fötter.Något somgrannlaget på Baremossövissteom. Dettatillexempel då de en seneftermiddag, första dagenpåälgjakten isinaälgtommamarkersamladesvid ettlitet stövelspår.Detta videnlerig dypöl. »– Jaså,ja-ha.ErikSääv drev av våra marker inatt…«, sa LennartLarsson tillövrigajägare isittjaktlag därman modfällda stirrade nerpåett stövelspår idyn.
»När jagkommittill Sme´s(Österlid) fick jaghörarävskrikner från å-backarna«, hojtadeEriki köketi dengamla lärarbostaden därhan ochfrunMaj hyrdesin bostad.– Somjag stod ochlyssi mot österkommersåtvå rävar. Denena jagandes denandra!Jag sköt båda ienvackerdubblé! –Ha!« Erik skrattadeglatt motsin granne somlog lika glatttillbaka. Arthur måsteha hört historianisamma kökmånga gånger, menverkade lika road fördet.Själv satt jagtyst ochlyssnade.
Arthur hade av de mångaårenfåttett fåratansikte, menmed väldigaskrattrynkor, ochsåg på någotsättutatt alltid vara på glatt humör. Kundehan möjligen ha förvärvatdem genommånga kvällar ochnätteriglada vännerslag?Kanskegenom attilivetsmotgångar ha självmedicinerat siggenom atttitta djuptned iglasets botten?
Förmig blev gården Skrickle en djup tankeställaredär denimånga år lågheltöde.Arthurs stugavar imånga år en högtegelstenar efterden raserade murstocken samt prydligthopfogade grundstenar doldaavnässlor ochhallonris på en ödetomt. Detståri dagett nytt husdär på tomten.
En gång somliten varjag medpappa då hanskullebetalaett arrendetillArthur. då medanhan ännu boddekvarpågården. Köket varsåhemtrevligtmed ettfönster isöderläge.Frånett skåp plockade hanner en skrattpåse till migsom vi gemensamtskrattade åt och med. Sedanplockadehan fram en litentennsoldatiformavenriddare till hästmed full rustning,lansoch sköld. »– Härhar du,pojk! Ta dendu«, ochsågav hanmig den lillaleksaken. Närjag nu höjer blickenöverdatornsåstården på en list över mitt skrivbord. En litengåvasom är värd intet, menärett så fint minnefrånbarndomen. Strax härintillhängerenjaktväska från artonhundratalet av läder
ochmed lock av rödaktigtfärgatgrävlingsskinn. DenhadeArthur köpt på en auktionefter Berglund på Klämmestorpi ungdomen.I väskan liggerdiverse blykulor,använda ochoanvända. Därligger även en fällkniv av den kändavapensmeden SvallingiEskilstuna. Arthur hade gett den somgåvatillErikSäävnär hanfylldefemtio år.Detta medorden; »– Dennafår du aldrig sälja!«. Jagköpte den fina jaktväskan av Erik genomett byte av ettlassbjörkvedtillett värdeavtusen kronor.
Minfar talade oftaom attde ställeniUtvängstorp somvar finast närhan växteupp härkom attförfalla. Detsynbara bevisetom uppgångoch fall fördesom kanhistorien.Som Skarpemo,handelsboden ochpostombudet, somvar ettavbygdensnav somsåmycket kretsadekring.Den framgångsrikehandlaren Svensson,som hastigt dog ienhjärtinfarktoch som fick till följdatt ettvackert ställe och en handelsrörelse dog medhonom.Dottern tillhandlaren kompå ålderns höst djuptbeklaga sig; –Att farmin dogsåtidigtkom attförstöramittliv … Jaghar somförälder till mina trebarniblandtänkt på ansvaret manhar.Ävenomman så klartintekan styraheltöver sinegeneventuella, förtidigadöd.Lilla-Skricklemed dess krattade grusgångar ochombonadesmå hussom komifel ägooch snabbt förföllienTörnrosasömn. Detblevturligtnog renoveratoch sakta räddat tilleftervärlden.
Skrickle varmejerietoch ett fint jordbruk medfolkoch liv, men förföllkanskefrämstgenom alkoholens problematiskainverkan.
Gottfrid Gustavsson hettehan somkom attköpagården av sinfar Gustav Jonsson, förmånga,många år sedan. Innanskulledenna Gustav rent av varitarrendatorpåBackgården. Ägaren Karl Bromankom attbli mördad,och Gustav varinblandad imordet. Jag återkommer till det. Barnen blev mångaefter Gottfrid ochSvenoch Arthur komatt blikvarpågården. KringGottfridsägsatt hanhade ettfruktansvärthumör.Han kundebli helt rasande! Hankunde bli heltlivsfarlig,sas det. Någotsom hankom attavstyra genomatt gå tillvänneriHassleryd föratt varaborta itre dygn.Sedan komhan hemigen. Hyfsat »normal«.
En av sönernaefter Gustav Jonssonoch alltså bror till Gottfrid skullevarit rent ut fruktansvärd somperson. Manskullekunna
säga en,»värsting«. Manvar så tröttpåhanspersona så mangicki bygden föratt samlapengartillenAmerikabiljett föratt bliavmed honom. Närman fått ihop tillräckligtsatte manhonom på färd till Göteborg ochvidareavfärdAmerika.Tre veckor senare varhan tillbaka! Hanhadesupit bort biljetten ochvar nu åter hemma. Man
fick då gå ytterligareett varv föratt samlainpengartillennybiljett.
Dennagångsatte mantvå starka karlar somföljdemed honomtill Göteborg.Desåg tillatt hankom ombord på båten. Därefter hördes hanaldrigavmer!Kan mangissa atthan försökte lura någonredan på båtenöver? Starka nävarsom slängdehonom över bord redan innanhan nådde fastland …
DärpåSkrickle, varstorslagnafestermed inbjudna gäster från stadenssocietetvanliga.Som vidvårensmorkulljakt dukade man upplångbordmed matoch brännvin förstora kalas. Gästerna medhavandebössor, skott. Fester av skålar ochskrattmåste dock någon gång avlösas av en blytungbaksmälla. Så blev detockså här. Hur är detman säger?
–Ommannentar flaskansåkan slutligen flaskantamannen.
Arthursbror, Sven,var en av de somfastnadei denfarliga flaskans befallning.–Öppna mig! Ta mig! Detkänns lite bättre sen… Sven komatt få svåraskakningari kroppen då hanintehadealkoholiblodet. Då haninsåg sinhopplösasituation lånade hanett hagelgevär av grannenoch smeden Landbergi Österlid.»–Jag ska börjajaga«,hadehan sagt.Skottet vidkantenavOxahagenhade fått både minfarfar, Einaroch Inez iRosenlund attdirekttänka; Nu sköt sigSveniSkreckle. Så varockså fallet.Han sköt sigmed en enkeltorparbössa av märket Husqvarna. Jagvet detdärföratt jag självkom atthålla ivapnet. Jaghadelagtpåminnet, en berättelse av minfar Åkesom varitpåett möte hosRuben iTavhult.Med var ocksåJosef iKnapagården somvar bror medArthuroch Sven.Rubenhadevisat sinvapensamlingfrånbygdenoch togframnämnda bössamed orden riktadetillJosef, »– Vetduvad dettaärför vapen?« Josefhadeskakatpåhuvudet. »– Detärden bror din sköt sigmed! Se häratt kolvhalsen är sprucken.Han varsålikstel närdom skulle brytavapnetfrånhändernapåhonom så attkolvträtgicksönder.« Rubenhadevarit helt likgiltignär hanfällt kommentaren. Minfar
Denna bokhar en tydlig målgrupp ochdet är män medenstark koppling tillsvensk landsbygd. Den kansåklartävenläsas av andra.Detta förattommöjligtförstå en därintehelt ovanlig problematik.
Är läsaren jägare, eller har en förståelse fördessnatur så är detenfördel då denärskrivenavenpassionerad jägare.
Detärensjälvutlämnandebok om författarensom ihembygden blev allmänt kallad,”Björn iBackgår‘n”.Niföljerhonom från barndomen ien inskränkt bondbyi södra Västergötlandtills hanvid 55-årsålder sätter signed ochtecknar en levnadshistoria. Detudda medBjörnärhans passionerade jaktintresse från 8-årsålder somsedan komattprägla hans liv. Detta starka intressefår honomattmötapersoner ur skilda samhällsklasser.
Boken är skriven av en ”tvärvigg” somvaldeattgåsin egen väg. Detta för atthan vardärtill nödd och tvungen. Dockärfolkrädda fördet man inte förståroch hatardet man inte rårpå. Arvoch miljö kompågottoch ont forma den person somkommit attbli kallad”skogvaktaren på Dagsnäs”
Dennabok är en blek kopiaavdet originalsom ligger inlåstpåDagsnäs slottvid Hornborgasjön. Om detskulle händaförfattarennågot somär ettmisstänkt brottär ägarfamiljen där beordrad attlämna materialettill polis. De dagböckersom liggertillgrund fördenna bok fins itryggtförvar på en advokatbyråi Göteborg
Författarens eventuellavinster från dennabok gåroavkortattill trädplanteringar,samtgynnande av biologiskmångfald.
Boken går vid fleratillfällen över gränsen.Betänkdock! –Det är bara den somgåttövergränsen somvet vartgränsen gick!
