Björn Fredriksson
Hemliga brev och hemlig kärlek
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Björn Fredriksson | Illustrationer: Li Österberg
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-269-0
Hemliga brev och hemlig kärlek
Björn Fredriksson
1. En osäker genväg
Hela skolområdet är inringat av ett staket. Sanna, Hanna och Johanna brukar gå runt hela området för att ta sig till grindarna. Där säger alla vuxna att man ska gå in till skolan. Det är förbjudet att klättra över staketet, men den här dagen säger
Johanna:
–
Vi klättrar över och tar närmaste vägen tycker jag. Här är det ju ingen som ser oss.
Hanna hummar lite till svar. Hon brukar annars ofta säga nej till nya idéer från Johanna.
Sanna känner sig lättad. Då behöver hon inte anstränga sig för att få dem att enas. Där de står finns en häck och ett litet förråd innanför staketet.
Det gör att ingen kan se dem från skolgården.
Sanna greppar tag i staketet.
– Kom igen då, hör hon sig själv säga.
Ögonblicket efteråt dimper hon i backen på andra sidan. Det blir inget elegant hopp. En fot
slår i staketet och det blir platt fall på andra sidan. Vad löjlig hon känner sig. Och ont gör det.
– Hur gick det? frågar Hanna.
– Bra, svarar Sanna med sammanbitna tänder. Hon grimaserar och haltar vidare.
Nästa hinder är den gamla häcken. Det är som en mur av tätt växande kvistar. Sanna har tur.
Hon hittar ett ställe med smala och böjbara kvistar. Med armarna framför ansiktet tränger hon sig igenom. Hon kommer fram först till förrådet och på andra sidan hörnet väntar överraskningen – de tjuvrökande grabbarna.
Ett stort stenblock, förrådet och häcken gör att grabbarna inte syns, varken från skolgården eller vägen. Sanna håller nästan på att kissa på sig. Så chockad blir hon. Hon kan inte låta bli att fnittra högt. Grabbarna på bänken som hon nästan sprungit in i blir också chockade. Som skrämda kaniner rusar de upp. Det är nästan som på cirkus. En av dem snubblar. Han hamnar på alla fyra. Grabben bredvid tappar balansen och sätter sig på hans rygg. De ser ut som akrobater.
Den tredje killen står med ena handen bakom sin
rygg. Sanna känner lukten av rök från en cigarett.
Alla tre tittar på Sanna i panik.
Killen med cigaretten tar ett hotfullt steg mot
Sanna. Hon tittar bakom sig. Det är ingen där. Vart tog hennes kompisar vägen? De var ju nyss
bakom henne. Hon tittar på grabbarna igen. Sanna känner igen dem från skolan. Tuffa gänget från sexan. Och nu ser de väldigt ilskna ut. Hennes mage börjar bli orolig. Det här känns inte alls bra. Hur hamnade hon i den här knipan? Var är hennes vänner? Varför skulle de välja just den här vägen idag?
2.
Tuffa gänget
Johanna har fastnat i häcken. En spretande kvist har hakat sig fast i hennes jacka. Försiktigt försöker hon lirka sig loss för att jackan inte ska gå sönder. Hanna hjälper henne. Det är kvistar överallt. Väldigt många faktiskt. När Johanna kommit loss sitter Hanna fast. Skrattande hjälps de åt att komma därifrån med hela kläder. De är så upptagna att de inte hör skriken från andra sidan förrådet.
– Vad står du där och flinar för ditt fån? Vad glor du på? skriker pojken med cigaretten.
De andra grabbarna har också kommit på fötter.
– Va fan väntar du på? Stick! Eller ska du ha stryk, skriker den som står i mitten och tar ett steg framåt.
Sanna blir alldeles stel och tom i huvudet. Det brukar hon bli när någon bråkar med henne. Precis som när hon blev hånad för att ha fula
skor och kallad för tjockis. Jag flinar väl inte, är det enda hon kan tänka.
– Din dumma idiot. Nu ska du få stryk, skriker en av grabbarna.
Då hör Sanna en rörelse bakom sig. Det är
Johanna. Hon sträcker fram huvudet över Sannas axel. Med hög röst säger hon:
– Vad skriker du för? Håller du på att öva opera. Eller tränar du för någon idoltävling? Jag tror inte du ska ha för stora förhoppningar. Det låter inte bra. Du måste träna mer. Sjung efter mig nu: Vad står jag här och glor för som ett fån.
Det sista sjunger Johanna högt med en obekant melodi. Aj, där slutade jag höra på det örat, tänker
Sanna. Fast hon känner sig lättad. Efter Johannas sångövning blir det tyst. Sanna gnuggar försiktigt sitt högra öra för att försöka få tillbaka sin hörsel.
– Nå sjung då, säger Johanna.
De tre grabbarna framför dem verkar lamslagna en stund av Johannas uppdykande. Pojken med cigaretten i handen försöker hitta sitt tuffa jag igen. Han knackar av askan med ett finger och säger:
– Nej, men titta är det inte den där svarta tjejen i femman? Pepparkaksgumman. Ta och stick hem och skit på dig. Var du nu kommer ifrån.
Han försöker få rösten att låta hånfull.
3. Ett gäng och en klubb
Johanna sträcker på sig och tar ett steg fram. Tittar på pojken med cigaretten i handen och säger:
– Svart tjej? Ja, jag är tjejen med svart skinn. Förresten tycker jag att pojken med finnigt ansikte ska ägna sig åt sin egen hud. Bekymra dig inte om min.
Johannas röst låter rapp. Att Johanna säger att hon är svart tycker inte Sanna är helt rätt. Hon är ju mer brun än svart. Att hon har mörk hud är i alla fall säkert. Och att hon är stolt över det är också säkert. Sanna brukar önska att hon kunde svara för sig som Johanna. Hon brukar i stället bli stum. Pojkarna har också blivit stumma. De tittar på varandra och verkar fundera på vad de ska göra. Tuffingarna ser inte så tuffa ut längre
Hanna passar på att gå fram och ställa sig framför pojken i mitten. Hon tittar upp i ögonen på honom. Han är nästan två huvuden längre än Hanna.
– Flytta på dig, säger hon lugnt.
Den som inte går i Glesfors skola skulle nog tycka att det var dumt gjort av henne. Hanna är ju faktiskt minst av alla på platsen. Pojken som står framför henne skulle lätt kunna knuffa bort henne. Nu gör han inte det utan kliver snällt åt sidan utan att röra henne. De som går i Glesfors skola brukar inte bråka med Hanna. Där har alla hört ryktet om att hon är livsfarlig.
Det ryktet fick hon redan i tvåan. En pojke i femman hade bråkat med henne. Han var dubbelt så stor och stark som Hanna. Det hjälpte inte mot hennes tänder. Han sprang gråtande därifrån med ett sönderbitet öra. Hans anseende som stark slagskämpe var också förstört. Hannas rykte har förstorats upp sedan dess. Nu finns det historier om hur hon nästan tuggade i sig hela grabben.
– Hejdå, grabbgäng, säger Johanna när hon och Sanna följer efter Hanna.
– Stick jävla tjejgäng, skriker en av pojkarna.
– Vi är inget gäng, skriker Johanna bakåt men tystnar och fortsätter att gå.
– Vi är en klubb. En hemlig klubb, säger hon så att bara hennes kompisar kan höra.
Hanna tittar bort mot skolan.
– Vad är klockan? frågar hon.
– En grej man mäter tiden med, säger Johanna snabbt.
– Haha, säger Hanna utan att skratta. Jag undrar bara om vi är sena. Det ser ut som om det har ringt in.
Sanna som fnissat till ser också att det är många som trängs vid skolans port.
– Det är fem minuter kvar, säger hon efter att ha tittat i sin telefon.
– Inte säkert att skolklockan visar rätt. Det är kanske bäst att vi skyndar oss. Annars kan fröken få snörpmun, säger Hanna och försöker dra ihop sin mun.
Johanna skrattar till.
– Du lyckas inte få till rynkorna. Frökens mun brukar likna ett rött russin, säger hon.
Sanna drar upp blixtlåset i jackan till hakan.
– Och imorgon är det skolavslutning. Sommarlov och så himla kallt. Vi som skulle bada när skolan slutar, säger hon.
– Vi ska nog hitta på något att roa oss med.
Vad ska vi annars med en hemlig klubb till, säger Johanna.
Innerst inne tycker Sanna att det är ganska skönt att det inte blir något bad. Hon brukar vara en riktig badkruka.
I Glesfors bor vännerna Sanna, Hanna och Johanna. De bildar en hemlig klubb som ingen får veta om. Där gör de allt som känns rätt och roligt.
Och sommarlovet börjar bra. De möter en grevinna, räddar en hund och bildar en frimärksklubb. När Torkel också blir medlem får de till och med ett eget klubbhus.
Men vänta nu. FRIMÄRKSKLUBB? Varför det? Kan det vara för att ingen ska ana att de har en hemlig klubb? Smart.
När Simon påstår att de inte kommer att hitta tio brev med frimärken har vännerna inget val. De slår vad och nu har de en vecka på sig. Det kan ju bli svårt.
Var ska de börja någonstans? Och vem vet vilka hemligheter som finns i gamla brev?