Lilja-Kannibalen Axel Vilde
Axel Vilde
Lilja-Kannibalen
. ©AxelVilde 2025
Korrekturläsning: MarieEriksson
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8097-864-4
Lilja-Kannibalen
Förersom inte läst delett iserienomLilja,kommerhär en kort presentationavhuvudpersonen.
KerstinLilja är en medelålderskvinnabosattpåenmindreort i Sörmland.Hon borensam ienäldre villai utkanten av samhället. Hennes storaintresseäratt grotta nersig iolösta kriminalfall.
Honarbetadetidigareinomhemtjänsten.Men efteratt ha vunnitenstorvinst på lotto, slutadehon ochkunde fulltut ägna sigåtsittstora intresse.
KerstinLilja,eller Liljasom honkallasavalla,ärhögkänslig ochintrovert.Hon trivsintesåbra isociala sammanhang och harsvårt finnaglädjei småpratomoväsentliga sakermed folk honintekänner. Hennes högkänslighetärdockenstortillgång då dethandlar om hennes intresse. Honkan upptäcka saker somutredarehar missat.Hon sökerefter logikoch gersig inte innanhon fått rätsidapåalla sina frågor.Den egenskapen har hjälpt henneatt lösa mångaolöstabrott varavdet senastevar falletmed en mansom förgrepsig ochmördade unga flickor.
Liljahar en godvän iStockholm somhon samarbetar med. Hanheter Henryoch är en pensioneradkriminalare somjobbar extrai en kalla-fallgrupp. Ibland är Henrylitemer än en god vänoch även då Liljatrivs bäst isittegetsällskap, kanhon till fullouppskatta de stunderhon ibland tillbringarmed Henry.
Efteratt Liljas moravlidit ochhon hämtat sigfrånall uppståndelse sompedofilfallet inneburit. Börjar honnukänna sigredoatt sätta tänderna iett nytt fall.
Prolog
Sune sneglade på klockan. Denvar nästan tolv ochdet var dags förlunch.Han lastadeavden sistapallenoch begavsig till lunchrummet. De flesta hade redankommitdit ochalla mikrovågsugnar varupptagna.Sunesatte signer ochväntade tålmodigttills detplingadeoch en mikroblevledig.
”Vad harduför gott idag då?” frågadeNiklas, somsatt närmast. Sune flinade. Hanöppnadelocketpåplastbyttanoch sträckte fram den.
”Dukan gissa?”
Niklas tittade på köttbiten sombadadei en tunn sås, tillsammansmed potatisoch någrakokta grönsaker.
”Ärdet fläskkotlett?”
Sune börjadefnissahysteriskt.
”Nej,det är skinka.”
De andratittade på honom. Detvar inte första gången hanbar sigkonstigtåt. Mendehadevantsig vidatt hanvar liteudda.
Hans humorvar detingen somförstod sigpå. Då hanvar nyanställd på lagret hade mångaundratvad det varför en knepig individsom blivit anställd.Men efterentid då hanvisat sigvarabådeflitigoch väldigtsnäll, blev han accepteradsom en igänget. Dettrots atthanshumor och ibland märkliga beteende blev föremål fördiskussioner.
Sune skar av en köttbit ochsträckteframden till Niklas.
”Smaka”
Niklas toggaffeln ochsynadebiten noga.
”Den är väldigtljusför attvaraskinka. Denkommerväl från nåndansk grisfabrik ochärfullproppadmed antibiotika, kan jagtro.”
Hanluktade innanhan stoppade in deni munnen.Tuggade långsamt ochlät smaken rullaruntinnanhan svalde.
”Hmm…Intefan är detvanligskinkainte. Är detvildsvin?”
Sune skakadepåhuvudet.
”Nej,dåvet jaginte. Du fårsägavad detär.”
Sune logoch lutade sigmot Niklas öra.
”Det är människa”, viskadehan ochbörjade återigen fnissa.
Niklas stötte till honommed armbågen.
”Duärjustörd”
Kapitel1
Liljahadeprecisvaknatefter en skön nattssömn. Äntligen börjadehon kännaliteharmoni itillvaron.Det hade varitsvårt attkomma tillbaka efterdet uppmärksammade falletmed pedofilenMorganHasselkvist.Att hennes mamma dött i sammaveva hade inte gjortsaken lättare.Men nu börjadedet kännasbra igen.Visst sörjde honsin mammamycket, mendet varockså en befrielseatt slippa pressen atthelatiden besöka hennepåNorrgården. Honblevjuändånästannittioåroch dogi sömnen utan plågor.Dessutom slapphon konfronteras medAnnaHedström, sladdertackanpåäldreboendetsom hon tyckte så illa om.
Henryhadehörtavsig ochbeklagatsorgen, mendet hade inte blivit någotmer prat om detnygamlafallethan tidigare berättatom. Lilja hade inte tänktsåmycketpådet.Men nu börjadehon så småttbli sugenpåatt sätta tänderna inågot olöstfall. Honhadelästpåendel. Förtio år sedan hade flerapersonerhittats mördade. Det ruskigavar attmördarenhadeskuritbortbitar av offren.Det varingen stympningi vanlig bemärkelse.Snarare sågdet ut somenstyckning däravsiktenvarit atttaredapåköttbitar. Fallet benämndes”Kannibalmorden”i media. Detfanns en misstänkt, menhan hade dött ientrafikolycka innanhan kundegripas.
Ioch meddet ansågs fallet vara löst.Det varförst nu då det dykt uppytterligare offersom styckats på sammasätt, som utredningentogsupp på nytt.Den hade hamnat på Henrys bord.Han ochhansgrupp fick iuppdragatt nystai detsom hänt förtio år sedan, föratt se om detkunde finnas ett samband. HanhadefrågatLilja om honkunde hjälpa till.Men straxefteråt hade hennes mammadött, så detblevaldrig aktuellt.
Nu kändesig Liljaredooch slog numret till Henry. Hansvarade genast.
”Hej Lilja,kul attduringde. Hurärdet meddig?”
Liljablevgladdåhon hördehansröst.
”Hur gårdet medutredningen om kannibalen?” Henryskrattade till.
”Jotack, detärbra medmig också.”
Liljafnystei mobilen.
”Skulle detdär vara roligt?”
”Jalite. Mendu, skaduintekomma hitsåkan jagberätta meringående. Du nämnde ju tidigare attdukanskekunde vara intresserad av atthjälpatill.”
”Det är jag. Närkan jagkomma?”
”Det passarnär somhelst.Säg till innansåska jaglaganågot riktigtgott.”
”Okejjag ringer.Hejdå.”
Henrylog då Liljaknäppteavsamtaletsåhastigt.Han visste hurhon funkade. Nu såghan verkligenframmot attträffa henneigen.
Liljasatte sigi sinfåtöljoch tänkte tillbaka hurdet varitsistde träffats.Hon logvid tanken.Det hade varitjävligt bra. Hon hade blivit lite föronykter ochdet hade honfåttångra dagen efter. Mendet hade detvarit värt.
Honrestesig ochgickframtillgarderoben. Därfanns inte mycket nytt, menhon togner en klänning honaldriganvänt tidigare.Den varsvart ochhadeengenerösttilltagen urringning.Lilja höll uppden framförsig ochtittade ispegeln. Detvar inte alls hennes stil. Oftast brukadehon gå kläddi jeansoch linne. Honskulleprecishänga in denigendåhon ångradesig.Det kanske kundevaraenkul grej attöverraska Henrymed en lite merkvinnligstil.
Honhängdetillbakaklänningenoch letade blandskorna. Gympadojorna skulle kanske inte passasåbra till klänningen.
Honprovade ettpar snygga pumpsoch gick någrasteg. Det kändes inte så bra, menvillman vara finfår manlidapin, tänkte Lilja.
Hongickuti köketoch öppnadekylskåpet.Efter begravningen hade honintehaftnågra hungerkänsloralls. Nu hade aptiten
återvänt ochdet varett säkert tecken på atthon börjadebli somfolkigen.
Ikylskåpet fannsintemyckethon varsugen på.Några ägg, lite mjölk, ettpaket Bregottoch en ostbit medenkraftig kälkbacke.
Ostmacka ochett glas mjölkvar honlesspå, så detficknog bli en cykeltur till affären. Detskullebli roligt atthöravad KarlGustav hade attsägaomAnna Hedström.Lilja hade ju tipsat honomomatt Anna kundevaraintresserad av attbli närmare bekant medhonom.Naturligtvislåg detingen sanningi det, menintressantatt se hurdet hela skulle utveckla sig.
Honmemoreradevad honskullehandlaoch gavsig iväg på cykeln.
Karl-Gustavjobbade somvanligt ensami butiken. Därfanns ettpar kunder somhon hejade på,men de varnästanklara medsin handling.
Liljaplockadeihopdet honskullehaoch gick fram till kassan.
Karl-Gustavsattoch bläddradei en fisketidning ochskenupp då hanficksehenne.
”Men hejLilja.Kul attsedig.Duhar inte varithär på länge?”
”Nej,det harjuvarit körigt medmamma ochendel annat.”
”Ja, jaghörde det. Beklagar sorgen.Men detärväl sköntatt vetaatt hondog isömnenoch inte behövdelida?”
Liljanickade.Hon hade ingenlustatt närmare gå in på sin mammasbortgång. Egentligen villehon bara höra hurdet utvecklatsig mellan Karl-Gustavoch Anna,men honvisste inte riktigthur honskullesäga. Honharkladesig.
”Har du hört någotfrånAnna Hedström?” Karl-Gustavtittade uppfrånkassaapparaten.
”Hon är häribland, menintehar jagmärkt av atthon skulle vara intresserad.Sahon verkligendet?”
Liljanickade.
”Jo, menhon kanske är lite blyg.”
Karl-Gustavsåg skeptisk ut.
”Det är inte mitt intryckavAnna.”
Liljabetaladeoch stoppade nersinavaror isin medhavda tygkasse.
”Dufår välbjuda hennepåmiddag, somdugjordemed mig.”
Karl-Gustavstirradeuti tommaintet.
”Det hardurätti.Det skajag funderaöver. Då kanske det lossnar lite.”
Liljasahej ochskyndadesig ut.Hon smålog närhon satte sig på cykeln ochbörjade trampa hemåt. Honkunde se Annasmin framförsig närKarl-Gustav skulle frågahenne.
Efteratt honkommithem ochplockat in alla varor, satte sig Liljaner ochbörjade Googla på datorn.Hon hade redanlästen heldel om kannibalfallet menville hålla siguppdaterad om det framkommit någotnytt. Dethadedet inte,såhon öppnade mappenmed allt honsparatner ochläste om detpånytt.
Detmesta hade honmemorerat,men honville inte missa en enda litendetaljdåhon träffade Henryför attgåigenomfallet.
Liljavar nyfikenpåhur långtHenry ochhanskollegorhade kommit.Det varonekligen ettintressantfallomänväldigt otäckt.Tänkatt ätamänniskokött. Attdödanågon varväl en sak, menatt sedanäta av sitt offervar ju helt sjukt. Visserligen hade dethäntförut,det hade honlästom. Mendet vari andra länder ochhandlat om djuptstördamänniskor sominte kunnat hållasig underradarnsärskilt länge. Om detvisadesig vara sammagärningsman nu somför tioårsedan,kanskeman hade attgöramed en visserligensjukmänniska, men intelligent. Detvar de allrafarligasteindividerna.
Liljablevalltmer ivrigatt sätta tänderna ifallet, så honringde Henry.
”Hallå ja,det är Henry”
”Hej!Såg du inte attdet varjag?”
”Nej,jag kollade inte.Ringerduredan?Vipratade ju…” Lilja avbröt honom.
”Kan jagkomma imorgon?”
”Javisst,det gårbra.Vad vill du käka?Vikanskeska gå ut?”
”Nej,viärhos dig. Görnågot gott, jagärintekinkig.”
”Stannardu?”
”Vifår se. Hej.”
Liljaknäppteavsamtaletoch gick genast fram till garderoben ochplockadeutdekläderhon valt.Den härgångenskullehan nogbli överraskad.Hon hoppades nästan atthan skulle ta emot hennesom haniblandbrukade göra.Rufsigi håretoch endast iklädd en skrynkligmorgonrock. Honkunde se hans mindåhon stod däruppklädd ochsminkad.Hon logvid tanken.
PrivatspananarenKerstinLilja har knappt hunnitlanda efter det uppmärksammadefallet medpedofilen Morgan
Hasselkvist, dåett nytt fall dykerupp.
Förtio år sedanhade flera personerhittats mördade. Det ruskiga var att mördaren skurit bitar av offren. Detvar ingen stympning ivanlig bemärkelse. Snarare sågdet ut som en styckning däravsikten varit atttareda på
köttbitaratt äta.
Fallet benämndes "kannibalmorden"imedia.
Det fanns en misstänkt, men han hadedöttien
trafikolyckainnan han kunde gripas.
Ioch meddet ansågs falletvaralöst.
Men nu hade det häntigenoch tillvägagångssättetvar
exakt detsammasom förtio år sedan.
Har en copycat dykt upp,eller gick den verkliga kannibalen fri hela tiden?