Skuldens tystnad Del3
Skuldens tystnad– Leif Hjort
Skuldens tystnad
Leif Hjort
tystnad– Leif Hjort
©Copyright2025avLeifHjort –Allarättigheter reserverade.
Förlag,BoD · BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 41 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck,Libri PlureosGmbH, Freidensallee273,22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-886-6
Detärintetillåtet attåterge,kopieraelleröverföradetta dokument inågon form,varesig på elektronisk vägelleri utskrivetformat. Inspelning av denna publikation är strängtförbjudet.
Prolog
Skuldens tystnad
NattenöverMarvikenlåg tung somett lock.Havet var stilla,men stillheten varintefridfull. Detvar densortens stillhet somväntarpåatt någotska brista.Vågorna rördesig långsamt,nästanomärkligt,men idjupetunder demdolde signågot annat– någotsom aldrig tystnat.
Ingenvar uteden timmen.Gatorna lågöde,fönstren mörka, bara någrasvaga sken från gatlampor kastadegulacirklar över gruset. Torget, annars fyllt av röster,var tyst. Bageriet stängt,torghandlarnasbordtomma,kyrkanlåst. Bara havet andades, en dovrytm somsköljde över stenarna vidkajen.
Ochändå– någonrörde sig.
En gestaltgicklångsamtlängs vattnet. Stegen var oregelbundna,som om de barmer än en kropp. Ansiktet dolt iskugga, blickenständigtbakåt,nervös, jagad. Somom varjeljudi natten kundevaranågon somföljde.
Ihandenhölls en liten bok,skavd ikanterna,sidorna fulla av ordskrivna ihast, raderöverkorsade,fragmentsom aldrig skulle förståsavnågon annan. Fingrarnaklamradesig fast om den, somomsjälvalivet berodde på attintetappa den.
Gestalten stannade vidkajkanten,såg neri detmörka vattnet. Havetsvarade medsin egen spegelbild,men spegeln
varsvart,ogenomtränglig. En viskning lämnadeläpparna–ingenskulle höra,ingen skulle förstå,
–Jag teg.Jag teg dennatten. Ochnuvet de.
Blickensökte horisonten,men dimmanlåg därsom en mur.
Ingetatt flytill, ingetatt återvändatill.Baradet somredan hänt,det somaldriggickatt sudda.
Ettljudi mörkretfickgestalten attryckatill –ett steg,en rörelse? Mennär ögonenletadefanndebaratomhet. Ändå höjdespulsen, andetagensnabba.
Bokentrycktes hårdaremot bröstet.
–Jag sågallt.Och jagsaingenting.
Ordendog ivinden.
Ettpar sekunder stod figurenstilla,sen vändeden om och gick upplängs gatan, in imörkret mellan husen. Havetslog en gång motkajen,hårdare nu,som ett svar.
Ochnattenslötsig igen.
Somomingenting hade hänt. Somomtystnaden självvaltatt bära skuldenvidare.
1
Begravningen av Emilia
Kyrkklockornas slag dröjde kvar idimman. Ljudet var tungt, nästan segt,som om varjeton fick kämpasig fram genom denfuktiga luften.Dimmanhadelagtsig tätöver Marvikenskyrkogård,såtät attträdenvid murensåg ut att lösasupp inågot osäkertoch skugglikt. De gamlastenarna varfuktiga av dagg,texten på demurgröptaavåroch stormar, namn nästan bortnötta av tidens hand.
Cordelia stod en bitifrån de närmaste, somenskugga blandskuggorna.Hon hade tagitplats vidsidan,näraen knotig björksom lutade siginåt, somomträdetsjälvtville höraprästensord.Det varintehennesplats attstå nära kistan.Hon varintefamilj, inte vän. Hon varbaraden ständigt närvarande främlingen iuniform,ävennär hon bar civila kläder.
Menhennesblickkunde inte slitasig från kistan.Den var kläddi mörktträ,enkel menmed en glanssom gjorde att denblänkte svagti detdovaljuset. Densåg nästan förtung ut förrepen somhöllden ovanförgraven.
Henrik Lindgren stod närmast. Hans ansiktevar stelt, draget bakåti någotsom påmindeomenmask. Inte en tår syntes,men ögonenvar rödkantade,vilketbaragjordehans tystnad ännu merhögljudd. Händerna höllhan stelt
framförsig,men denena rördesig gång på gång mot kavajfickan, en liten nervryckning somCordelialademärke till direkt.Hon visste attmänniskor alltid avslöjadesig idet lilla, aldrig idet stora.
Bredvidhonom stod Simon, sjuttonår, menmed en tyngdi blickensom hörde till någonlångt äldre. Hanstirradeenvist nerpåmarken, axlarnahögtuppdragna, händerna djupti fickorna.Cordelia såghur knogarna vitnadenär han pressade händerna motsig själv. Hans kropp talade merän hans ansikte. Detvar inte bara sorg där. Detvar ilska,mot fadern,mot modern,kanskemot världen. Kanske till och medmot Cordelia,som hade ståttdär ochställtsinafrågor underutredningen,frågorhan inte ville ellerkunde svara på.
En bitbakom stod Kristina,Henriks första hustru.Hennes kappa varslätoch mörk,knäppt hela vägenupp ihalsen, somenrustning. Hon hade armarnahårtkorslagda över bröstet. Mendet varblicken somfångade Cordelia,den stelnade ilskan,riktadmot Henrik.Den varsåtydligatt
Cordelia nästan väntadesig atthon skulle klivafram, riva av honom hans mask av sorg ochropa ut detallaanade. MenKristinateg.Hennestystnad varlikamassivsom Henriks, menavett annatslag. Inte skam,utanvrede.
Prästensröstekade idimman. Ordenomevigt liv, om vila ochfrid, studsade motCordelia somtomma skal.Hon hade hört demsåmånga gånger.Alltidsamma ord, alltid samma rytm.Devar till fördelevande,inteför dendöda.
Fördesom stod kvarmed skuld, inte förden somlagts i jorden.
Närrepen började sänkakistanhördesdet torragnisslet motträ.Ett paravdeförsamladedrogefter andan, någon snyftade.Simon rördesig plötsligt, vred kroppenbort, som om hanintestodutlängre. Hans blicksveptesnabbt mot byborna vidmuren,och Cordelia sågskugganavtrots i hans ansikte. Hanville inte dela derassorg.
Byborna stod igrupper, viskande även närdeteg.Cordelia kändederas ögon, de därsnabba blickarnasom alltid vändes mothenne.Desåg på henne somman serpånågon somrör om iengryta manhelst vill hålla på locket.Hon känderedan hurorden skulle sprida sigpåtorgetsenare.
Bagarensom låtsades vara neutralmen älskadeatt vidarebefordra rykten.Degamla kvinnorna somalltidsatt utanförbageriet, medsinakaffekopparoch sitt spetsiga prat.Och Agda,den godtrognasäljarenavbär,som redan fallit förHelenas charmför inte så längesedan.Alladevar där, somett levandekörverk av skuldoch halvsanningar.
Cordelia drog in denråa luften ochslötögonenför en sekund.Hon hörde havetinuti sig. Detvar alltid där. Ett djupt, monotont brus somlåg bakomallt.Vågorna som slog in motklipporna,det evigarytmiska dånet. Maltina. Namnet somsmugitsig in ihennestankarsedan detförsta fallet härvid kusten.Havetsröst, myten somvävde sigini verkligheten.Var detbaravidskepelse,eller fanns därnågot verkligt, någotsom band sammanbynshemligheter?
Närhon öppnadeögonenigenladehon märketill detaljerna. HurHenriktvekade ettögonblicknär hanböjde sigför attsläppaden första rosenner på kistan. Hur Kristinashandskakade närhon gjorde samma sak, men
hon släppteden ändå,snabbt, nästan hårt,som om hon villestraffa meränhedra.Hur Simon vägrade. Hanstod kvar, stirrade,knuteni hela kroppen. Detvar somenstum demonstration, hanskulleintedelta idetta skådespel.
Cordelia sågockså de småskiftningarna blandde församlade.Enkvinna lade handen motsin mans armoch viskadenågot somintehördes, menblickenvar riktad mot Henrik.Enäldre mandrogsin mössadjupt neröver huvudet, somomhan inte villesynas.Allabar på något, ochalla bardet tyst.
Närceremoninvar över börjademänniskor långsamt röra sigbort, ettknarrande av skor motgrus, ettsorlsom växte. Prästen skakadeHenriks hand.Kristinapasserade utan ord.
Simon gick snabbt före,axlarna uppdragna, händerna fortfarandei fickorna.
Henrik stod kvar, ensamvid graven.Han såginteefter Simon, såginteefter Kristina.Han sågner ijorden, som om detsom fanns därnerevar både börjanoch slutet.
Cordelia dröjde sigkvar. Hon ville se.Villefånga detingen annanmärkte. Honsåg hurHenriks axlarplötsligtsjönk, bara ettkortögonblick, somomtyngden varför stor.Hur hans hand återigen smög sigtillkavajfickan.Hur blicken, närhan till slut vändesig bort, varglasartad.
Hon visste redandåatt detta inte varenslutpunkt.Det var en början. Ochhavet,alltid havet, dånade ihennesbröst somenpåminnelse. Emilias tystnad skulle inte vila ijorden.
Denskulletala, på sitt sätt.Och Cordelia visste atthon skulle blitvungen attlyssna.
Tvåveckorsenare
Morgonenlåg gråöverhamnen. Disetgjorde magasinsbyggnadernatill blekaskuggor,som om någon suddatkonturerna medenvåt handflata. En truckblinkade sinorangelampa islowmotion, ett pulserande ögai dimman, ochbacksignalenpep ikorta,stummarop. Fisklådornastod staplade irenarader längslastkajen.Metallgrindar gnisslade till närblå overallerdrogdem åt sidanoch lätenkylbilbacka in.
Inne ipackhallenvar luften kall ochluktade av salt,plast och maskinolja.Lysrörenflimrade. På väggen satt en uråldrig stämpelklocka, grönmålad ochfläckig.Papperskort iensmal metallficka väntadepådagensrakastämplingar,in– ut –in –ut. Ettkortstack ut.“H. Lindgren”. Datumraden var obruten sedanbegravningsdagen, tvåveckoravtomrumi raka,orördarutor.
–Han kommerväl,saKimoutanatt låta övertygad. Han drog mössan längre neri pannanoch blåste isinakupade händer.– Hanärbarasen.
–Henrik? sa Malin ochsnörpte på munnen. –Henrikär aldrig sen.
Hon vändesig motstämpelklockanigen, drog fingretöver namnremsan somomden kundegehenne svar.I ögonvrån skymtade hon förmannen. Rydbergstodi dörröppningen till
Skuldens tystnad– Leif Hjort
kontorsrummet, bredaxladoch stilla,med armarnakorslagda ochblickenfästpåhallen. Väggen bakomhonom varklädd medblektasäkerhetsaffischeromlastning, lyft och hörselskydd. Ettfamiljefotosattsnett ihörnetav anslagstavlan, trepersonerpåisenmed pimplespön, ett leende sominteriktigt nådde ögonen.
–Klockan är tioöversex,saMalin.– Hanbrukarvarahär femi.
–Ringdedu? frågadeKimo.
–Två gånger.Inget svar.
Rydbergklevutpågolvet, stövlarnadovamot betongen.
–Nijobbar så länge. Jagtar detdär.
Hanförsvanninpåkontoretoch slog igen dörren. Telefonens tonerhördesstumt genom glaset. Malin och Kimo stirrade på varandra.Enfluga irrade underlysröret ochslogmot plastskivanmed ettlitet tack-tack-tack.
–Och du,saMalin halvtmot Kimo,halvt mottomrummet därHenrikborde stått, –efter allt…efter begravningen… skulle hanbara… utebli?
Kimo skakadepåhuvudet.
–Han är en sådansom dykerupp om hansåblöderur båda näsborrarna. Du vetdet.
Dörren till kontoret öppnades.Rydberg hade telefonen kvari handen,skärmen blåi ansiktet.
–Inget svar,sahan.– Vi väntar en halvtimme.Sedan ringer jagstationen.
tystnad– Leif Hjort
–Stationen? sa Malin.
–Ja, polisen.Vad trodde du?Han harintestämplatpåtvå veckor.Man kanvarasjukskriven.Man kantaledigt. Man kangåsönder ibitar.Men manbrukaråtminstone säga något.
Kimo drog medtummenöverskäggets kortastrån och nickade. Malinsåg på stämpelkortetigen. Linjerna ipappret sågplötsligthårda ut.
Polisstationeni Marviken vaknadealdrigegentligen,den gick på lågvarvdygnetrunt, somengammalmotor somaldrig riktigtstängdesav. Korridoren luktadekaffe ochdamm. Någonhadelämnatenplastmugg medintorkadsvart hinna på fönsterbrädan.Två yngrekonstaplar satt iskrivsalenmed axlarnahopdragnaöverskärmarna.Detaladelågtoch skrattade ännu lägre.
Cordelia kominmed våtkappa ochkalla händer.Hon skakadeinteavsig vätan. Lätden bara vara.Det varsåallt fungeradehär,man bardet somvar blötttills dettorkade av sigsjälv.
–God morgon, sa Anderssonfrånsin plats, densom alltid stod närmastdörren, somomhan inte villestöra någonmed sinnärvaro.Hansröstvar mjuk,nästanursäktande. Hanvar äldreändeflesta, hade en stillsam blicksom sällanavslöjade vadhan tänkte.
–Morgon, sa Cordelia.
Hon hängde kappan,uppsnappade konstaplarnas viskningar somsmå stråni vinden.“Begravningen…hon
Skuldens tystnad– Leif Hjort
stod där… somenskugga…”“…Ekholmsaatt…” “…Johanna bortanu…”
Hon gick förbidem.Dörrentill chefsrummetstodpåglänt.
Ekholmsattmed ryggen motrummet, bred ochorörlig, ansiktet speglati fönsterrutansmörka glas.Entelefon vibrerademot bordsskivan.Han lätden vibreraut.
–Brandt, sa hanutanatt vändasig.– Du dropparvattenpå golvet.
–Det är havet, sa Cordelia.
–Vihar mopparför sånt.
Hantystnade, plockade upptelefonen, sneglade ochlaner denigen.
–Vihar fått ett samtal från hamnmagasinet. Rydberg. Derasman,HenrikLindgren, dykerinteupp. Tvåveckor.
–Två veckor,upprepade Cordelia.
–Begravning, sa Ekholm. –Människor sörjer.Vissa går vilseenstund.Det är inte ettfall. Än.
Cordelia sågpådörrkarmen. Denvitafärgenvar nötttill trä ihöjdmed handleden. Någonhaderepat ett initialdär långt tidigare,ett H, kanske.Eller bara en reva.
–Jag vill åkaner,sahon.
–Gör en phone check, sa Ekholm. –Sen kanduskrivaen notis.Vårdavsjäl.
Cordelia stod kvar. Anderssonhostade tystute i korridoren,enundertext iluften.Ekholmvände sighalvt,
Skuldens tystnad– Leif Hjort
så attbaraena halvan av hans ansiktesyntes,med ögat klarareänvanligt.
–Var inte denhär familjen nog idittliv,Brandt? sa han. –
Jagtänkerintehaännuencirkusdär du fårbyn attkänna sig somåskådare. Vi är härför ordning, inte fördramatik.
–Det är ingencirkusatt kolla en frånvaro somvarar två veckor,saCordelialugnt.
Hansneglade. Ettleendeutanvärme veksig över läpparna.
–Andersson, ropade han, –följmed Brandt om hon nu måstesedimmanpånärahåll.
–Jag klarar mig, sa Cordelia.
–Det tror jagdet, sa Ekholm.– Detärdet somär problemet.
Hanvinkade av demsom manviftarbortflugor. De yngre konstaplarna sänkte blickarna. Anderssonreste siglångsamt ochhämtade sinmössa.
–Jag kör, sa han.
–Jag vill gå,saCordelia.– Känna marken.
–Det regnar.
–Markkännerinteregn, dendricker det.
Anderssonsåg på henne medden därblicken sominte bestämde sigför om hanlog ellervar bekymrad.Sedan nickadehan bara.
Leif Hjort
Hamnmagasinetreste sigsom en grålådamot dimman. Truckens pipvar borta nu.Det varstillsamtpåett sätt som gjorde stillheten misstänkt, somnär barn är förtysta.
Cordelia drog handen över räcket vidlastkajen.Träet var fuktigtoch strävt.Hon sågspårdär någonsattoch dinglat medbenen,små skrapmärkeni färgen,runda sommynt.
Rydbergmötte hennei dörren.
–Niärsnabba, sa hanutanatt låta nöjd. –Kom.
Kontoret vartrångt, ett rumbyggt förpärmarsnarare än människor.Entermosstodpåett lågt bord, bredvidden ett blockmed siffroroch konton ispretiga kolumner.Påväggen en kartaöverkusten.Prickar medröd penna markerade fyrar, lastpunkter, mellanlager. Iögonvrån, familjefototigen, is ochpimpling, ett ansiktesom logmer av vana än av glädje.
–Henrikäraldrigsen,saRydberg,– ni vethur vissaär. De glider,kommeroch går, sjukanmälersig föratt detregnar.
Henrik…han står härfem isex,dricker sitt kaffeoch tittar på stämpelklockan somengammalvän.Två veckor nu.Inget sms, inga mejl.
–Hur vardet efterbegravningen? frågadeCordelia. –Såg du honomdå?
–Han komtillbakatre dagarsenare. Jobbade tyst. Om man inte sågpåhonom skulle manintemärkt något. Men händerna…han hölldem somomdeinteriktigt lydde.
–Sahan något?
Skuldens tystnad– Leif Hjort
–Han nickade. Sa “går detbra om jagtar kvällspassetpå torsdagen”,jag sa okej.Sen komhan inte. Ochdagen efter komhan inte heller.
Rydbergtittade nerpåbordet, drog nageln långsamt längs papprets kant.
–Nihar ringt?
–Varje morgon första veckan,saRydberg.– Senblev det… jagvet inte.Löjligt. Jagringde, lade på.Ringdeigen. I gårslogjag hans exfru, Kristina,ett samtal.Hon sa atthan inte svarat henneheller. Senringdejag er.
Cordelia nickade.
–Får jagsehansplats?Skåp? Någonlåda?
–Följmed.
De gick ut på hallgolvetigen. Betongen hade mörkafläckar somgamla kartor.Luktavkyla. Raderavblå skåp stod mot en vägg,numrerade medskavdaplast skyltar. Rydbergdrog fram en nyckelknippa,letadepårutin efterrätt.
–23, sa han. –Lindgren.
Skåpet öppnades. Ordningeninuti varnästanrörande.En vikt tröja, en hoprulladregnjacka,enpåsemed extra arbetshandskar.Entom glasburk därnågon tvättaturen gammalsill innehåll ochnuförvarade mynt ochgem.På hyllan,enkaffemugg medenavskavd blårand. På muggen, medsvart märkpenna,stod“H”.
Cordelia lyfteförsiktigtpåjackan. Underlåg en liten anteckningsbok medhårdrygg, blå. Hon sågpåRydberg.
tystnad– Leif Hjort
–Det därärhans, sa han. –Jag harinterörtdet.
–Får jag?
–Gör detduska.
Hon bläddrademed tummen.Små handstilar, korta, bräckligarader.Datum utan rubriker.I marginalerna ettpar kantigarutor,som om hanförsökt ringainnågot sominte villelåtasig fångas.Hon villeinteläsaför mycket här, mitt i hallens fluorescerande ljus. Hon stängdeboken ochhölli ryggen.Den varvarmnu, efter henneshand.
–Var hanosams mednågon?sahon lågt.
–Osams?Rydberg skrattade utan attle. –Här är alla osams mednågon. MenHenrik… hanvar mest osamsmed sig själv, om du förstår.
–Ekonomi? Leveranser?Frister?
–Allt detdär.Och ändå inget. Ibland…– Rydbergsuckade, letade efter ord. –Iblandsåg hanutsom om hanhörde något ingenannanhörde.Som atthan lyssnadepåenröstsom kom från någonannanstans. Senbet hanihop ochgjordeen perfektlastlista.
Malin stod en bitbortoch låtsades ordnamed hörselskydden. Hennesblick drogshelatiden åt derashåll. Cordelia gick fram.
–Duringdei morse, sa Cordelia.
–Ja.
–Varfördu?
Skuldens Tystnad
Havettiger.Byn tiger. Ochmitti tystnaden bärCordelia Brandt på denendarösten somvägrarsluta söka.När Henrik Lindgren försvinnerefter sinhustrusdöd sättsenkedja irörelse som avslöjar ettnät av lögner,skuld ochhot.
SonenSimon kämpar motfaderns skugga,Kristinadöljermer än hon erkänner, ochCordelia självstårinför en poliskårsom hellresluterleden än låter sanningen kommafram.
En anteckningsbok,enrad hotbrevoch spår av en natt som aldrig lämnat någoni familjenLindgrenför Cordelia allt djupare in imörkret.
Skuldens tystnad är denstorslagnafinalen på triloginom
Cordelia Brandt –entät ochpsykologisktladdadkriminalroman därskuldensspråk blir till en helbys tystnad.Havet tystnar aldrig
