9789189456266

Page 1


förord

Sissela Kyle

efterord

Ebba Witt-Brattström

kommentarer

Karin Lidén

Maria Lycken

innehåll

Förord av Sissela Kyle 7

I Stockholm. Också en resebeskrivning 13

I Stockholm. Små utställningsfunderingar och litet annat smått och gott 325

Lovisa Petterkvist i Europa 485

Efterord av Ebba Witt-Brattström 551

Kommentarer 563

Illustrationsförteckning 599

Alfhild Agrell som Lovisa Petterkvist.

Illustration av Wilhelm Meyer. Budkaflen 1896 nr 25, 21 juni.

I STOCKHOLM. OCKSÅ EN RESEBESKRIVNING

första kapitlet

Planer.

Ja, varför skulle en ann inte kunna vara så god som en ann?

Det var min första tanke, när jag lade Buckholtskan ifrån mig på bordet och fick läsa på baksidan, att hon gått ut i Gud vet hur många upplagor och blivit tryckt på Gud vet hur många språk.

Vad har hon egentligen att svänga sig med?

En hygglig mann? Det har jag med. (Jag måste stava mann med två nn, eljest låter det ju, som om jag hade en hygglig hårman!) Två söta döttrar? Det har jag med. Båda två gifta med två utmärkt hyggliga karlar, som jag alls inte tål – alldeles som Buckholtskan. (Jag är inte riktigt säker på om det där: ”två karlar” är som sig bör. Men skriver jag en karl, så kan ju folk tro, att de slagit sig ihop om en mann, och det vore ju fasligt! För övrigt är det väl inte så noga, hur man kokar ihop det nu för tiden, bara det blir något av. Huvudsaken är att få övning till större kommande verk!)

Ja hur var det nu?

Jo, se’n har Buckholtskan en polislöjtnantska att gräla med. En polislöjtnantska!

Är det en titel det? Jag har varit osams med borgmästarinnan i ett år, två månader och elva dagar. Det är ett strå vassare,

skulle jag tro. Och säge hon vad hon vill, så säger jag vad jag såg, och jag såg, att hennes Charlott torkade gräddkannan med en av borgmästarens snusnäsdukar på julkalaset, och det står jag vid, om jag så ska in i spiktunnan för besväret. Fara med lögn är inte Lovisa Petterkvists lag, och den, som tror henne om det, kallar hon för sin värsta ovän.

Spela skat – eller skata? Vad är det för slag? Hoppa kråka kunde jag som ung, men nu skulle det allt bli litet besvärligt, ty jag har blivit något fyllig med åren, och bara jag bockar mig, flyger knapparna ur livet på mig, alldeles som korken ur en sodavattensbutelj.

Ja, sedan tror jag inte, att Buckholtskan har stort mer att svänga sig med, utom den där onkel Fritz, förstås, som går omkring och är kvick, som om han hade betalt för’et.

Nå ja, någon sådan där onkel Fritz har jag inte, det måste jag erkänna, och inte tror jag det är så viktigt, heller, ty i Orienten tycker jag, och det tycker alla, som förstår något, att det tar alldeles slut med Buckholtskan, så lärd och tråkig blir hon, fast det förstås, det, nog måtte det kännas bra skönt att vara kommen så långt, att man både kan stoppa i sig och ge ifrån sig så mycket i intrycksväg som hon gör där. Men fasligt oanständig ser hon ut på åsnan på boken med uppkavlade kjortlar och ben. Och sådana ben! Nej i det fallet har då verkligen en givmild försyn utrustat mig ... hm! Med ett ord:

Vissa kva-li-fi-ka-sjoner anser jag mig verkligen äga!

Men nu gällde det att komma i väg, ty inte ens det sjudubblaste cheni kan skriva en resebeskrivning, utan att få resa.

Gustaf, det är min mann, det, har väl tio gånger lovat, att vi skulle resa till Stockholm; men när öppet vatten kommer, så

har han aldrig tid – han är ju kommisjonär för båtarna, vet jag, och inte har jag hållit stort på det, heller, ty Stockholm utan teatrar, är som en sol utan ljus. De sista vårarna däremot har jag inte kunnat komma ifrån, ty alla barnbarnen är vårblomster, men nu var vi lediga på alla håll, också var jag besluten att inte låta hindra mig av något.

I morse, när Stina kom in med kaffebrickan, jag dricker alltid kaffe på säng, det gör en så milt stämd för hela dagen, så stannade hon strax inom dörren och sa:

”Herre Jesses, är frun sjuk? Frun ser så konstig ut.”

Jag satt i funderingar – om sanningen måste fram, i de härligaste litterära funderingar, och så trodde hon, att jag var sjuk, det nötet!

Redan då fick jag en aning om författarskapets bitterhet och ljuvhet. Jag hade glidit utom de minas sfär! Jag kände mig, ja, Gud vet, hur jag kände mig – närmast lik en balkong, nej, ballong, menar jag, som helt sakta fylldes med fantasiens gaser och nu svajade för vinden färdig att när som helst börja sin sköna flykt, (det stavas bestämt med g, och kommer av flyga?

Jag ska titta efter i Akademiens sista. Nej, med k. Ja, då kommer det väl av flyktig då) således: sin sköna flykt, fasthållen vid jorden endast av ett rep.

Gustaf var mitt rep, han, och fast han är utmärkt rar, så måste han ändå behandlas med en viss varsamhet, ty säger han nej, så säger han nej, och ibland kan det vara riktigt besvärligt att få honom vänd på rätt bog igen! Ja, ingen vet så många krokvägar, så mycken list vi stackars kvinnor måste utveckla, för att någon gång driva vår fattiga vilja igenom! Men det går ann, att vår Herre vet vad Han gör.

Är mannen hästen, så är kvinnan betslet, dessutom är så vist inrättat, att varje mann har sin särskilda lilla svaghet, som man kan sporra honom med, ifall han skulle bli allt för trögkörd.

Min herre och manns lilla svaghet består däri, att han alltid svarar på frågor i den ordning de kommer. Han liknar en sådan där maskin, som de förevisade på stadshuset härom dagen. När man stoppar in en femöring, så får man alltid ut sitt paket och ingen annans, hur många femöringar, som än blivit instoppade efteråt.

Det är en litet besvärlig egenhet, men rätt skött har den också sina fördelar, vilket jag hoppades nu skulle bevisa sig ...

Vi vet inte av något modärnt miss-masch med två sängar och sådant där krafs, utan Gustaf låg nu som alltid helt hyggligt och anständigt bredvid min sida och sov, och så gav jag honom hans första lilla duvning.

”Gustaf”, sa jag, och nöp honom helt litet i armen. (Alltid börja med mildhet, det är min prinsip.)

”Hm”, sa Gustaf.

”Gustaf”, sa jag om igen och nöp honom litet hårdare (alldeles som prinsessan gjorde med jätten i sagan).

”Aj för ...! Vad vill du?”

”Jag ville bara fråga”, sa jag honungsljuvt, ”om du vill ha stekt kalvnjure till frukost?” (Stekt kalvnjure är det bästa han vet!)

Gustaf sken till som en kopparkastrull träffad av solskenet, öppnade munnen för att svara, men sjönk i detsamma tillbaka mot kudden med en sömnig liten grymtning – alldeles som beräknat var.

Ja, nog är det fasligt, att en hustru ska tala om beräkning, när det gäller hennes egen mann, men vad ska jag göra.

”Smygvägar är kvinnovägar”, brukade min salig far säga, och det må så vara, det. Man går den väg som man vet, att man kommer fram på, och för övr igt: dum den, som inte smörjer det hjul man vill ska rulla.

Gud, så slarviga de pigorna är! Jag undrar, om jag ska få se något bättre i Stockholm?

Ack, Stockholm!

Soporna låg kvar i förstugan och i fönstret låg Kristin, kokerskan, och gafflade med skomakaren mitt emot, medan njuren fräste över elden, så det var både synd och skam att höra på’et.

Det hade bara fattats det, att jag blivit utan njure den morgonen!

Vad skulle jag då ha opererat med? Nej, förr hade jag då hundra gånger velat bli både svedd och bränd själv.

Hur fort jag fick en sjö grädde över den stackaren, det vet jag inte, och vad Kristin fick över sig, det bryr jag mig inte om att berätta – fullt så lent som grädde var det inte.

Presis en timme efter sedan han ”fått in”, kom Gustaf, nyrakad och nyter – det var söndagsmorgon – ner till frukostbordet, som jag dukat med damastduktyg och blommor, för sådant tycker han om, dessutom hade jag bjudit människan (d. v. s. svägerskan) och hennes kräk till mann, för det tycker han också om.

Jag antar, att det nästan i var familj finns en ”människa”, med eller utan mann?

Vår människa är ett stycke gallblåsa, gift med en f. d. sjökapten, som spekulerat ihjäl sig på omöjliga uppfinningar – eljest stans allra förnämsta skvallersyster.

”Se så, gubben”, sa jag nytert, fast jag riktigt skakade invärtes, så upprörd var jag. ”Kom nu och sätt dig, maten väntar.”

Njuren var gulbrun och läcker, Gud ske lov, och just som Gustaf förde första biten till munnen, lät jag minan springa.

”Nå du, Ruffen lilla”, sa jag alldeles oskyldigt, ”du vill väl, att vi ska resa till Stockholm snart? ”

”Jaha, det vill jag visst det”, svarade den raringen, redbart och ärligt på njurfrågan, fast han spärrade upp ögonen i den djupaste förvåning. Människan och hennes mann spärrade också upp ögonen, men jag låtsade ingenting om, utan började att tala om annat, men hålla mig från att ge Gustaf ett par ordentliga smällkyssar mitt bland njurflottet, kunde jag inte, ty dem hade han ärligt förtjänt.

Strax efter frukosten flaxade människan i väg tvärs över torget, och nu visste jag, att nyheten skulle vara spridd kring hela stan innan aftonen.

Ja, på det viset fick jag en anknytningspunkt, ty när Gustaf sedan sa nej, så sa jag:

”Du har svarat ja.”

”Du vet mycket väl, att det inte var på det jag svarade.”

”Det vet jag nog, men du har svarat ja ändå.”

När det inte hjälpte, så gick jag i ”lurka” i tre hela dagar.

Lurkan är en hög, svart mössa, ett slags stridsflagg, som jag hissar, när Gustaf eller någon annan för mycket sätter sig på tvären.

I fjol förskaffade den mig nya gångmattor i salen och Ada – min äldsta – ett pianino, men den här gången var Gustaf ovanligt motsträvig.

Han gruvade sig för resan, han gruvade sig för pengarna, han gruvade sig för allting.

Jag började just undra, om jag skulle bli tvungen gripa till mitt stora medel, men det begagnas bara vid utomordentliga fall, som till exempel när Gustaf inte ville släppa till pungen, och Beda, min yngsta, gick och sörjde sig både gul och grön, innan hon fick den där onosliga karlen, som nu är hennes mann.

Mitt stora medel består i att vara mild, tiga eller svara ”som du vill” till allting. Då tror Gustaf alltid att jag ska dö och vore färdig att svara ja, till jag vet inte vad.

Men som sagt, det begagnades endast vid utomordentliga fall, ty dels ska man inte missbruka Guds gåvor, och dels är den där mildheten obegripligt tröttsam, när man inte är van vid’en.

Men jag slapp den här gången, Gud ske lov.

Stan hjälpte mig – alldeles som jag hoppats.

Alla människor talade om den där resan.

Till sist blev Gustaf riktigt utledsen, och då passade jag på och smidde medan järnet var varmt.

Ja, Gud signe mina höns, det säger jag! Vilken glädje de djuren gjort mig, kan jag inte ens tala om. När flickorna växte upp och naturligtvis behövde ett och annat, så hade det varit roligt att behöva springa till pappa och be om var styver! Nej, då skaffade jag mig en hönsgård i stället, och med vad den inbringat mig och med räntorna på mina aktier, har jag rett mig riktigt gott, och kärleken med, ty om någonting gnager på kärleken, så är det det där oupphörliga käxet om kronor och ören!

Det var ett högtidligt ögonblick, ska jag säga, när det avgörande ordet väl var uttalat, och Gustaf stoppat mina 500 resbidrags-kronor i plånboken.

Jag satte mig ned och grät en skvätt vid tanken på hur många år jag gått här hemma och varit oförstådd, ty att jag varit oförstådd, tror jag bestämt. Det skulle förklara så mycket.

Fredrik Lilljekvists karta över ”Gamla Stockholm”.

Ur Stockholm under medeltiden och Vasatiden, 1897.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.