En spättas dagbok
Andrepilot-avsnitt
Från kvinna till fågel
Andrepilot-avsnitt
Cécile Tartar
CM Multimédia
Copyright ©Cécile Tartar 2025
En spättas dagbok
Andrepilot-avsnitt – Från kvinna till fågel
Layout, sättning: CM Multimédia
Omslag: Fotomats.se
Upplaga 1:1
ISBN: 978-91-990658-0-9
Till min älskade chaufför utan vilken denna (bok-)resa inte hade varit möjlig.
Förord
Kära läsare,
Hjärtligt välkommen in i den här första delen av min bokserie En spättas dagbok.
Den här boken har fått undertiteln ”Andrepilot-avsnitt” av två anledningar. Dels är den här boken ett pilotavsnitt, dels är jag själv andrepilot på motorcykeln.
Vem som är huvudkaraktären i min berättelse överlåter jag dock till dig att bestämma. Är det jag? Är det Mats? Eller är det rentav vår motorcykel?
Boken har jag valt att trycka i svartvitt, men med mina ord kommer jag att måla en värld i fyrfärg för dig. Om du emellertid skulle vilja se bokens färgglada bilder i hög upplösning, kan du med fördel skanna den här QR-koden. Jag har samlat alla bilderna i denna bok i ett album på Flickr.
Följ med mig nu på mina äventyr à la Nils Holgersson på vår älskade hoj! Trevlig läsning!
Cécile (alias Spättan)
3/10 Kivik
Vi körde hemifrån redan kl. 8:30 för att vi var så ivriga att komma iväg. Jag har nu suttit på ”bönepallen” som Mats säger, i en månads tid. Det är bara så skönt att sätta sig där och känna den här friheten när Mats ”trör”1 på gasen. Eller han ”trör” inte,han vrider på gasen borde jag snarare säga. För det är en motorcykel det handlar om. Varje gång jag sätter mig där bakom honom känns det som att jag har glömt något. Det är inte att jag har glömt att ta något med mig – nej, det handlar om att jag glömmer allt annat. Allt jobb. All press. Där bakom Mats finns det inga krav på prestation eller motprestation. Jag 1 trör: skånska ”trycker”
släpper all kontroll. Mitt liv är i Mats händer. Och jag är inte rädd.
Även om han skrämde mig lite idag att lägga sig i 27 graderi enkurva,eller närbakhjuletsläpptesittgreppnär han körde över en lappning i asfalten. Men annars känner jag mig trygg bakom honom. Jag tittar över hans vänstra axel ochhåller koll påtrafiken ochnjuter avutsikten.När han svänger åt höger tittar jag över hans högra axel. Så enkelt det äratt sitta där ochnjutaavatt få kännadofterna och komma närmare naturen.
Idag var vi med på en utflykt med BMW MC-klubben. Vi skulle samlas klockan 9:30 på Circle K-macken i Eslöv, men trots att Mats tog en omväg var vi där redan strax efter klockan 9. Mats tankade och vi väntade på de andradeltagarna som droppadeindenenaefter denandra vid utsatt tid.
I en månad har jag nu bara sett Mats egen motorcykel. Och Robins, en japansk, vars märke eller modell jag inte har lagt på minnet. Det var häftigt att se den ena motorcykeln efter den andra komma. I samma storlek som Mats. AllaBMW. Mats saatt vi var desom hade den lilla modellen. Jag som tycker att jag klättrar upp för en två meter hög motordriven häst varje gång jag ska upp på den. Och nu säger han att hans motorcykel är liten.
När klockan blev tio körde vi i samlad trupp. Vi hamnade på tredje platsen i kortegen. Det var en häftig känsla att få följa två andra motorcyklister, men framför
allt att i backspegeln se ett pärlband med sju motorcyklar. Jag kände mig som en VIP. Enda tjejen. Enda passagerare.
Två ”body guards” framför mig (eller tre om jag räknar Mats). Sju livvakter bakom mig. Nu förstår jag hur presidenten känner sig.
Vi kördepåsmåsnirkliga ”sinuösa”vägargenomalléer och skogar. (Om du är språkpolis: jag vet att adjektivet ”sinuös” såklart inte finns, men jag tänkte bara berika det svenska språket genom att skapa ett nytt adjektiv från det franska adjektivet ”sinueux” som betyder slingrande, krokig. Det har inte införts något franskt ord i svenska sedan 1700-talet, så jag tycker det är dags att göra det igen.) Vi körde genom trädbevuxna tunnlar. Vi kände skogsdofterna. Nyklippt gräs. Blöta löv. Det hade regnat på vissa ställen. Mats har alltid sagt att jag ska köra försiktigt med bilen när jag kör på fallna löv där marken är våt för där kan det bli halt. Så jag var lite orolig nu. Men Mats är säker. Han dansar med sin motorcykel. Den är en förlängd kroppsdel av honom. Trots att han gjorde ett 30 år långt uppehåll känns det som att det var igår han kördesenast. Ja, han har inte kört på över 30år,men ändå känns det som om han intehar gjort något annat i hela sitt liv.
I Sösdala stannade vi för att ta en fikapaus. Det var skönt att få hoppa av cykeln en stund och sträcka på benen.Allatogfram kaffeochmacka, utom jag,eftersom det vankades lunch i Kivik, därför ville jag varken äta eller dricka. Äta ville jag inte, för jag ville vara hungrig när vi kom fram till Kivik. Och dricka ville jag inte heller göra, för jag hade ingen lust att bli kissnödig. Så även om vi hade med oss termos med varmt vatten till te och hembakade kakor stod jag och småpratade med en annan i gruppen i väntan på att vi skulle köra iväg igen.
Efter pausen körde vi vidare mot Kivik. Idag tog vi faktiskt samma väg som vi tog igår, Mats och jag, via Brösarps backar. Vem har sagt att Skåne är platt? Vilka vägar! Vilka kullar! Det är magnifikt. Att bara sitta där och njuta av att se all den här prakten fyller mig med ro.
Någonstans på vägen såg jag en rovfågel, jag lyfte huvudet bakåt för att kunna följa den och fokusera på dess svävande skönhet i himlen rakt ovanför mig. Det var mindfulness i sitt bästa slag. Vara här och nu. Inga krav. Bara jag och naturen. Mats svängde och återkallade mig till verkligheten så jag var tvungen att följa med vägen igen.
I pausen sa någon att det var många rådjur i år, så på vägen spanade jag efter rådjur idag, men såg inga. Förra helgen däremot såg vi flera. Och för tre veckor sedan, knappt 50 meter från vägen, såg vi ett helt gäng med rådjur som hade ett litet kid med sig. Förra veckan mötte
13 ~ vi också två som gick över vägen. Det är verkligen en annorlunda upplevelse att sitta på en motorcykel än att sitta i en bil. Man kommer så mycket närmare naturen. Men den mest förtrollande upplevelsen utspelade sig den allra första gången jag åkte för knappt en månad sedan. Med den motorcykeln Mats har köpt kan vi köra på grusvägar. Så vi testade motorcykeln och hamnade i ett skogsparti, på en stig mitt i en lövskog. En bit in i skogen lyfte en majestätisk örn framför oss; han bredde ut sina vingar och följde den snirkliga skogsstigen precis framför oss, som om han ville visa oss vägen. Det var magiskt. Då kändes allting rätt. Då föll allt på plats. Det var en dyr investering att köpa motorcykeln, men det var Mats dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade ingen aning om vad jag gavmig ini.Men då, när vi sågörnen framför oss, kändes det som ett tecken från ovan. Han visade oss vägen. Han visade oss att vi var på rätt väg. När han lyfte mot himlen lämnade han oss häpna och förundrade över sin storslagenhet, och med en känsla av mäktighet och lugn i hjärtat. Jag får nästan gåshud och blir uppfylld av en överväldigande känsla bara jag återberättar detta. Utsikten kan verkligen bli ”à vous couper le souffle” (häpnadsväckande, mitt franska lexikons översättning, men jag gillar det franska uttrycket som bokstavligt betyder ”som skär din andning”; nu har du förstått att jag också kan prata franska). Jag kommer att berätta om fler sådana ”à vous couper le souffle”-utsikter. Idag var det
lite disigt, men vi kom upp på en väg med utsikt över Stenshuvud i horisonten och norrifrån såg vi den stora udden som viker in i Östersjön. Jag hade velat stanna för att ta en bild. Men bilden kunde jag bara få etsa in i mitt minne. Dit vill jag återkomma på sommaren en klar dag. Det kan bli ännu mäktigare.
Kivik är en vacker hamn. Jag behöver nog inte rekommendera en utflykt dit. Det är självklart att man måste komma till Kivik. Vi körde till hamnen och stannade där för att äta lunch. På sommaren kan man beställa mat i en lucka på terrassen. När man kommer till restaurangen sker ingången genom en inramad öppning i staketet med skylt ”Sillalucka” överst. Vi gick igenom ”sillaluckan” och beställde vår mat. Mats tog en sillamacka ochjagfish andchips. Det var längesedan jag hade ätit det och det var verkligen supergott. Även om pommesen var alldagliga smälte fisken imunnen och den krispiga paneringen var en fröjd för gommen.
Trots att yttertemperaturen var drygt 15 grader (jag är lite frusen av mig) satt vi utomhus och åt. Som jag skrev tidigare hade jag varit förutseende och tagit med mig en termos med varmt vatten och tepåsar, så jag kunde dricka varmt te till min mat. Det behövdes. Även om jag är välklädd för att åka motorcykel – Mats har sett till det –så är det ändå lite kyligt i fartvindarna. Så för att inte bli alldeles för nerkyld har jag faktiskt packat en liten ”picknickväska” i vilken jag har lagt in tepåsar till mig,
snabbkaffe till Mats, en liten sked och pick-nickbestick i metall som vi nu alltid kommer att ha med oss när vi kör iväg. På så sätt kommer vi att kunna stanna var som helst och dricka något varmt. Det gjorde vi förra helgen, när vi bestämde oss för att köra till Skäralid. Mats hittade en serpentinväg genom skogen och vi stannade några meter in från vägen (längre in i skogen får man inte lov att köra utan tillstånd) och tog fram vår lilla medhavda pick-nick. Det var mysigt att sätta sig på en stam och hälsa på alla som gick förbi när de gick sin skogsrunda. Vi hade precis stannat vid en bom med små fyrkantiga skyltar som visar promenadvägar genom naturreservatet och Mats tog bild på mig när jag satt på stammen. Då stannade ett par som hade en stor hund med sig och kom till mig för att sniffa på mig. Hunden, inte paret såklart. Jag fick resa mig, för jag är inte så förtjust i hundar. Kvinnan i paret kallade till sig hunden och mannen i paret frågade om vi ville att han skulle ta en bild på oss två. Det tackade vi självklart ja till. Det var trevligt att träffa vänligt sinnade människor.
Den här motorcykelvärlden är som en annan värld.
Folk tittar på dig på ett annat sätt när du har din motorcykelmundering på dig. Inte på ett negativt sätt, utan snarare på ett nyfiket sätt. Och det inleds konversationer med fullständiga främlingar.
Förra helgen när vi stannade i hamnen i Domsten norr om Helsingborg för att ta en paus satt två äldre män på en bänk. Då sa den ena när han såg oss: ”Här kommer
I samma hamn, precis när vi hade hoppat på motorcykeln och skulle köra iväg, saktade en mötande bilist ned, vevade ner sin ruta och hälsade innan han körde vidare. Det var också supertrevligt. Vi kände inte varandra, men han kanske var en kamouflerad motorcyklist i en bil.
Nu är klockan mycket, jag måste gå och lägga mig. Men jag är överväldigad efter den här första månaden på motorcykeln. Jag har upplevt mer under en månad än under 24 år i Sverige. Och ändå har vi än så länge bara kört tvärs genom Skåne.
Dagens utflykt avslutades i alla fall med att vi stannade vid Övedskloster för att ta farväl av varandra efter att ha kört från Kivik på små snirkliga vägar igen, kantade av korsvirkeshus och välansade trädgårdar. Fallna äpplen på gräsmattorna och löv i alla röd- och orange-nyanser. Så otroligt vackert att få uppleva allt detta ridande på en motorhäst. Jag blir inte trött eller svettig, för jag varken går eller cyklar, och jag får komma till platser som jag inte ens hade kommit till om jag kört med bil.
~ 16 ~ motorcyklister.” Och så var konversationen igång. Mats som inte alls brukar vara social älskar att snacka motorcykel med likasinnade. Det är kul att se honom. Alla motorcyklister hälsar dessutom på varandra när vi möts på vägarna. Det fyller en med glädje och sätter ett leende på mina läppar varje gång vi möter en motorcyklist som lyfter handen i en hälsningsgest.
Det har varit en fantastisk dag. Vädret var milt, 15-16 plusgrader, och jag var rätt klädd för att inte frysa. Mats har dessutom ”gumpvärmare” till mig som passagerare. Jag känner mig ombonad i mina mc-kläder. Det är bara mysigt att få andas in friskluft i lungorna och slås av alla dofter. Både behagliga och obehagliga. Men det pratar vi meromi ettannat kapitel.Nuär jag otroligt nöjdföridag.
God natt!
4/10 Hur allt började
Allt har gått väldigt fort. I början av sommaren tog Robin körkort för motorcykel. Robin vet ju att hans far körde motorcykel innan han föddes (Robin, inte hans far), men livet ville annat, så Mats fick lägga sina motorcykeldrömmar på hyllan. Till den här sommaren 2021.
Robin har två motorcyklar, den som han övningskörde med och den senaste han köpte. Efter att han nu tagit körkortet frågade Robin Mats om Mats ville hänga med och köra motorcykel med honom. Självklart ville han det! Jag tyckte också att det var kul att far och son skulle umgås. Mer än så tänkte jag inte. Så de körde under sommaren när de båda hade semester samtidigt. Mats visade Robin de mysiga, slingrande Skånevägarna som han känner till. Här måste det nämnas att Mats är otroligt
